Dagens Nyheter – 4 april 1870, sida 2

mänhet samma kommunala intressen som deras jordegare, och i den mån dessa underhafvande icke sjelfva få utöfva rösträtt i kommunen, ega de ingen naturligare målsman för sig än just jordegaren, och rättigheten för honom att representera dem måste åtminstone i alla händelser innebära mindre orättvisa än att de icke skulle blifva representerade alls. Om man medgåfve allmän rösträtt per capita åt alla kommunens invånare, så skulle de stora egendomarne, i den mån de i förhållande till sitt taxeringsvärde blefve lika tätt befolkade som de mindre, få alldeles samma röstöfvervigt i förhållande till de sednare som det hvilket nu eger rum, och det är ganska antagligt att alla dessa som då finge röst skulle söka försvara sina egna och jordegarnes gemensamma intressen lika krafiigt och måhända kraftigare än som nu sker, då rösträtten är koncentrerad i jordegarnes händer. För min del tror jag att rösträtten, utöfvas med större moderation af de stora jordegarne än af de mindre. Så långt man än ansett sig kunna utsträcka den kommunala röstätten, har man dock sökt förekomma en alltför stor ackumulering af röster uti jordegarens hand derigenom att uti gällande kommunallag förklarats att innehafvaren eller brukaren af jorden slvall rösta för densamms, utan afseende på om han är egare af den eller ej och derigenom ir en mycket mindre godtycklig begriinsning utaf cgarcens rösträtt vunnen än som skulle kunna vinnas genom ett åbsolut eller relativt röstmaximum. Det är nemligen omöjligt för jordegaren att i samma mån egendomen blir stor disponera den sjelf; han måste lemna den åt innehafvare och i samma mån fördelas äfven rösträtten, utan att egendomens intresse blifrer obevakadt. Denna begränsning gäller i afseende på jordbruksfartigbeter. I afseende på ötriga beskattningsförewål finnes icke någon motsvarande begränsning eller något maximum uf röster satt. För mig vill det dock synas som, äfven om ett maximun i afseende på dessa beskattningsföremål icke är lika nödvändig som ett sådant maximum i stad. det likväl vore utaf billighet och behofvet påkalladt. Det finnes nemligen, hvarpå här äfven under den föregående diskussionen exempel blifvit anförda, stora sågverk och aktiebolag som utöfva en rösträtt, hvilken måhända icke är fullkomligt förenlig med ett oegennyttigt iakttagande utaf kommunens intressen. Jag skulle derför för min del icke hafva någonting emot att bifalla en förändring i denna syftning, som vore inskränkt till dessa beskattningsföremål, ehuru jag icke tilltror mig att bedöma huruvida den siffra utskottet föreslagit skulle vara den aldra lämpligaste. Men sådant utskottets förslag nu föreligger anser jag mig icke dertill kunna rösta bifall. Med anledning at hvad som här blifvit taladt om denna frågas sammanhang med vårt representationssätt, tillåter jsg mig att nämna, att jag för min del anser att så beskaffad kommunal fråga som denna icke bör bedömas med uteslutande afseende på den inflytelse den kan medföra på represeutationssättet eller, i första rummet, på första kammarens bildning. Såsom karaktersskilnad mellan de båda kamrarne inom representationen är frågan visserligen en utaf dess vigtigaste grundsatser, och såsom ett utsf vilkoren för denna karaktersskillnad ingår också skattegrunden för omröstningen vid valen utaf första kammarens ledamöter; men jag tror icke att faran skulle vara synnerligen stor, om dennas grundsats i någon mån blefve modificerad eller beränsad. såsom i afseende på städerna bu har skett. Men det finnes en anvan lika vigtig grundsats för vårt nuvarande representationssätt, och den tr att första kammaren skäll utgöra liksom den högsta blomman utaf vår kommunalrepresentation. Jag anser derför att det vore lika otjenligt att, såsom här i dag blifvit ifrågasatt, vilja skilja första kammarens tillkomst från den allmänna röstberikuingsgrunden inom kommunen, som det å andra sidan vore orätt att vilja förhindra en sund utveckling af primärförsamlin? garne. De reformer inom kommunerna, som anses för deras välbefinnande oundgingliga, anser jag att man icke bör motsätia sig; men jag kan för min del icke finna att något behof af denna reform för närvarande är oundgingligen påkalladt.