Dagens Nyheter – 4 april 1870, sida 2

lustitiestatsministerns anförande i fråga om rösträttens begränsning i landtkommunerna var af ungefärligen följande lydelse: Herr grefve och talman! Mine herrar! Det har bär blifvit sagdt att denna fråga skulle sedan sista riksdagen hafva kommit i ett förändradt skick derigenom att en förändring i maximibestimmelserna för den kommunala rösträtten i stiiderna har under denna tid blifvit fastställd såsom lag. För min del anser jag likväl att sådana skiljaktigheter förefinnas mellan förhållandena i städerna och på landet, att ett maximum för röstsätten är vida mera af behofvet påkalladt i stad än på landet. I städernes kommunala angelägenheter ingå nemligen många och till en del ganska kostsamma anordningar för beredande uf god ordning, af spygghet, trefnad och beqvämlighet, hvilket allt har ett långt större värde för de högre beskattade än för de lägre och skulle derför för dem kunna blifva ganska betunginde, om absolut röstöfvervigt lades i handen på de högre beskattade. På landet deremot äro de kommunala behofven vida mera begränsade cch äfver till stor del så nära sammanbundna med kommunens geografiska förbållanden, att man kan siga att de kommunala intressena icke äro tndast personela intressen, ntan äfven till ganska stor del rent territoriela. Detta har också varit grunden hvarför i de gamla sockenstämmorna man röstade efter mantal, och detta är också grunden hvårför man äfven efter den nu gällande kommunallagen påfört röstritt för jordegendomar. Det skulle också vara fara värdt att, för att begagna ett gammalt ordspråk, kyrkan icke skulle komma att stå midt i byn, om t. ex. åt ett litet hörn af en kommun, hvilket bestode af mindre, sjelfegande personer, len nades en afgörande röstöfvervigt öfver hela den öfriga delen af kommuuen, som bestode af cn eller flera stora jordegendomar. Alla underhafvande på stora egendomar hafva nemligen i all