Dagens Nyheter – 4 april 1870, sida 1

sker i för vidsträckt skala och värdet deraf är ringa. Vanligen äro dessa auktoriteter fientligt sinnade mot alla reformer, i synnerhet mot sådana, som kunna i något afseende förmodas ingripa i deras förmenta rättigheter och förmåner. Utlåtandet afstyrker oftast förslaget eller framställer åtminstone mot detsamma en massa sofismer och kuriösa invändningar. Är förslaget en partiel reform, så säges gerna: man bör ej rubba en del af lagen, emedan densamma utgör ett helt, hvars alla delar bero och ingripa i hvarandra. Högsta domstolen predikar ofta öfver denna fras, hvilken är falsk, ty lagarne utgöra ingalunda ett sådant helt, och erfarenheten visar att de hinder, hvilka möta framläggandet och antagandet af mera omfattande och genomgripande lagförslag, i allmänhet äro oöfverstigliga, hvarför man nästan ständigt måste välja de partiela reformernas väg. Så har tillgått med strafflagen, hvilken egentligen utgör en ordnad sammanfattning af de många småförordningar, genom hvilka missgerningsbalken småningom blef upphäfd. BSärskildt måste det ogillas att dessa myndigheter ej tillhålla att skyndsammare än som sker inkomma med yttrande. Anmärkningsvärda exempel härpå äro, att sundhetskollegium synes hafva behöft nära fyra år för att uppgöra förslag till författning rörande förekommande af sjukdomen fosfornekros, såvida ärendet ej alltför länge blifvit uppehållet hos k. m:t samt att generaltullstyrelsen, som den 10 maj 1867 förständigats att afgifva utlåtande; angående befrielse för skeppare å inrikes gående fartyg och båtar att lägga till tullstation, belägen utanför destinationsorten, ännu den 27 december 1869 ej inkommit dermed. Säkerligen skulle våra lagar vara de bästa i verlden, om en lags förträfflighet stode 1 proportion till den tid, hvilken ätgått att utarbeta, granska och antaga den, samt till massan af de personer, som satts i rörelse af dylik orsak. Så är emellertid ej fallet, ty de lagar, som stiftas på komit6-sättet äro inga mästerverk. Vanligen utgöra de endast halfmesyrer, t. ex. k. f. af den 1 maj 1869 om bysättning; ej långt efter det de utkommit, befinnes nödigt att ändra dem, t. ex. strafflagen, hvilken haft till följd fängelsernas öfverbefolkande; och i allmänhet äro de skrifna så inveckladt och tvätydigt, att de bli föremål för en mångfald af olika tolkningar. Då vi nu egal konstaterad erfarenhet om olämpligheten af komit6-sättet och riksdagens värdighet fordrar att dess skrifvelser behandlas skyndsammare, förtjenade det måhända att interpellera justitiestats-, finansoch ecklesiastikministrarne om till deras departementer hörande ofvannämnda frågor icke kunna hastigare afgöras. EYES SOROS RET RAR EE