Dagens Nyheter – 4 april 1870, sida 1

— Mitt dumhufvud. — Ja, dumhufvud, det är just rätta ordet, återtog herr Lecoq. Sanningen ligger midtför din näsa, och du tager ingen kännedom derom. Från denna punkt måste man uti denna sak, och om jag finner den brottslige — och jag skall finna honom — så är det på grund af denna rispa. Fanferlot, kallad Ekorren, tyckte nog om att på afstånd trotsa herr Lecoq, men då han stod ansigte mot ansigte med honom, böjde han sig för denne utomordentlige mans snille. Han kände sig alldeles förbryllad af den massa noggranna upplysningar och detaljer, om hvilka herr Lecoq visade sig redan ega kännedom. Hvar och huru hade herr Lecoq erhållit dessa underrättelser? — Ni har således fattat intresse för denna affär, patron? frågade han. — Det är möjligt. Men jag ger mig icke ut för att vara ofelbar; jag kan lätt ha förbisett ett eller annat värdefullt bevis. Tag en stol och berätta mig allt hvad ni vet. Det lönar icke mödan att försöka draga herr Lecoq vid näsan. Fanferlot talade derför idel: sanning, något som sällan hände honom. Men mot slutet af hans berättelse plågade fåfängan honom alltför starkt, och han berättade derför icke, huru han föregående afton blifvit narrad af fru -Gipsy och den tjocka Herrn. Men olyckligtvis känner herr Eecoq aldrig en sak blott till hälften.