Dagens Nyheter – 2 april 1870, sida 2

var, att af deras minspol gissa sig till föremålet för deras samtal. Gipsy hade sett så förundrad ut, då den tjocke mannen helsade på henne, att det var uppenbart, det hon säg honom för första gången. Då hon satte sig ned, yttrade han några ord, öfver hvilka hon blef så förfärad, att hon steg upp liksom för att springa sin väg. Men efterhand som den tjocke herrn talade, blef Gipsy lugnare. Ett ögonblick såg det ut, som om hon hade varit färdig att gråta, och straxt derefter lekte ett småleende på hennes läppar. Slutligen räckte hon fram handen, liksom för att aflägga en ed. Men hvad kunde allt detta betyda? Funferlot brydde förgäfves sin hjerna för att utfundera detta. — Jag idiot, som satte mig så långt bort! mumlade han för sig sjelf. Hun funderade just på att genom en eller annan skicklig manöver närma sig dem, utan att väcka misstankar, då den tjocke herrn i detsamma steg upp, bjöd Gipsy armen och aflägsnade sig med henne. Funferlot höll sig i deras grannskap, hvilket var så mycket kittare, som det fanns en mängd menniskor på boulevarden. Han såg den tjocke mannen och Gipsy gå öfver gatan och närma sig en droska, i hvilken de togo plats, — Nu har jag dem, tänkte Fanferlot, och medan kusken fattade tömmarne, lagade han sina ben i ordning. Vagnen rullade bort, och med ett språng satt Fanferlot bakpå.