Dagens Nyheter – 30 mars 1870, sida 3

Från Weimar skrifver en korrespondent till Norrköpings Tidningar, bland annat: Mellan och efter pjeserna uppträdde häromdagen på hofteatern, under ganska stort bifall, det .,Svenska nationaldansaresällskapet. Storhertig Carl Alexander jemte gemål bevistade aftonens representation. Midt under andra akten af första pjesen, just då en rörande försoningsscen mellan fader och dotter försiggick, hördes plötsligen från andra raden det hemska ropet: ,eld! eld! Med ett förfärligt buller for hela publiken upp från sina platser, en allmän oreda uppstod; men ingen eld kunde upptäckas. Aktörer (halfoch helklädda), arbetskarlar och regissörer sprungo om hvarandra på scenen, Öfverallt anställdes i hast de noggrannaste undersökningar om orsaken till oväsendet, utan att något kunde upptäckas. Förgäfves ropade aktörerna från scenen: ,lugn! lugn!, förgälves reste sig storhertigen i sin loge, äfven han ropande åt folket: ,,ruhig! ruhig! Han fick blott till svar: Hur kan man vara lugn, då elden står öfver oss! Slutligen upptäcktes orsaken till förskräc kelsen. En preussisk ,Landvährmann, hvilken befann sig bland åskådarne på andra raden, hade i sin ficka haft fosforstickor liggande lösa bredvid en patron. Dessa eldfarliga saker kommo i kollision med hvarandra, hvaraf följden blef den, att soldatens jacka antändes, och då han afkastade denna, höll ett i närheten befintligt draperi äfven på att fatta eld. Soldaten arresterades, och efter en qvarts timmas oro tillkännagafs från scenen, att pjesen kunde for tas, hvarpå hvar och en, fast något uppskrämd, intog sin plats. Representationen fortsattes derefter oafbrutet. Emellertid var denna lilla eldsvåda odispu tabelt en ren vinst för Jönköpings tändsticksfabrik, ty i referatet om tilldragelsen stod föllande dagen uti ,,Weimarische Zeitung att jäsa: ,Här finner man återigen en påminnelse om att begagna de svenska tändstickorna, hvilka icke sjelfantändas, till och med under en preussisk soldats varma, af patroner uppfyllda jacka. Svensk ballett och eldfara, med derpå följande puff för de svenska tändstickorna — allt efter hvartannat timadt i den storhertigliga hufvudoch residensstaden Weimar. Kom nu och säg att svenska konsten och industrien icke veta att göra sig gällande i utlandet. En legend från Gustaf ll Adelfa tid berättas ännu i Erfurt i Tyskland. En korrespondent till , Norrköpings Tidningar har besökt staden och vid ett besök i det hus, der den store kungen jemte sin gemål några dagar före fältslaget vid Litzen bodde, hört denna legend. Rummet i det hus, hvarest Maria Eleonora mottog kurirens underrättelse om sin store makes död, förevisas ännu ; likaså drottningens sängkammare. Den dimmiga, ödesdigra morgonen 6 november 1632 låg drottningen plågad af oroliga .drömmar, troligen anande de faror, som tio mil derifrån omgåfvo den så högt älskade gemålen. Plötsligen for hon upp ur sömnen, väckt af ett starkt buller. Det var en katt, som under natten hållit sig dold å ett högt skåp och som som i detta ögonblick hoppade ned å ett nattduksbord, dervid omkullslående ett derå befintligt porslinslejon, bärande det svenska vapnet, hvilket i fallet mot golfvet spräcktes. Drottningen betogs af stor fasa, och några timmar derefter erhöll hon underrättelsen om konungens död, hvilken lärer inträffat i samma ögonblick, som lejonet föll. Denna sägen berättas allmänt i Erfurt. Fatalitet vid ett middagsberd. En herre, som haft oturen att förlora sitt ena öga, är första gången bjuden i en familj. Det är en mindre middag, utan frack, hvit halsduk, Chateau dYquem, Champagne Roederer, gåslefverpastejer och vaktmästare. Familjens yngsta förhoppningsfulla planta, en liten munvig och observant yrhätta, får derför vara med vid bordet. Händelsevis blir hon placerad bredvid den defekte främlingen. Denne är, också händelsevis, föga barnkär, och af naturen tystlåten, deltager han obetydligt i konversationen samt besvarar ej med ett ord de många, olikartade spörjsmål, hvarmed hans miniatyr-granne oupphörligt uppvaktar honom. Den lilla, van att eljest bli (alltför mycket) observerad, fattar slutligen humör och utbrister högt: Eftersom du nödvändigt ska sitta här och sofva, hvarför blundar du inte med begge ögonen? Denna gång önskade nog de ömma föräldrarne sin lilla engel gömd i barnkammarens innersta vrå. En djerf praktisk kemist har tänkt sig möjligheten att från Themsens gyttja återvinna någon liten del af de värdefulla beståndsdelar, som, trots ebb och flod och strömdrag, sedan århundraden magasinerats på bottnen. När han för någon tid sedan företog undersökningen, fann han att den äckliga möljan till en betydlig del innehöll ett ämne, som till färg, smak och lukt fullkomligt liknade smör af sekunda sort. Förhållandet säges nu vara bekräftadt af sakkunniga män, som förnyat undersökningen, och man vill icke finna något orimligt i antagandet, att allt slags fett, som med tvättoch diskvatten från flere hundratusen kök, fabriker och skepp uttömmes i floden, afsätter sig på botten, och att det således måste vara en lätt sak att ta reda på detta med gyttjan mekaniskt blandade fett. Hypotesen är vågad; men upptäckaren lär emellertid redan vid Battersea fått fabrikationen i gång och exporterar produkten till Holland. Som derifrån största smörutförseln bedrifves till England, börjar man der redan undra om ej Themsen-smöret snart skall återkomma dit förvandladt till prima vara. Det bör tilläggas, att ofvanstående, något yågade notis är hemtad ur tidningen London South Press. Wes förfäörllet Rmanhifelk Harr