Dagens Nyheter – 28 mars 1870, sida 2

RATTEG. och POLISNYHETER. POLISEN. Advokatfiskalen I. WW. Montans mord. Vi omnämnde i sednaste lördagsnumrtet att advokatfiskalen i riksbanken, hr E. W. Montan, onsdagen den 23 dennes aflidit under besynnerliga omständigheter. Vi egde redan i fredags någon kännedom om de närmare omständigheterna vid detta dödsfall, men för att icke möjligen skada de pågående efterforskningarne, ansågo vi oss då ej böra vidare orda derom. I förgår hölls emellertid i poliskammarens kanslirum förhör med en 21 år gammal gyinna vid namn Josefina Katarina Eklund, hvilken, samma dag anträffad och inställd till förhör, erkände sig ha mördat den aflidne. Josefina Eklunds föräldrar voro för 3 eller 4 år sedån statfolk hos :grosshändlaren Söderberg på LillSved å Wermdön, der fadren då gjorde tjerst som stalldräng. Josefina blef en kort tid använd inomhus, men behölls der ej länge och förrättade :sedan -hvarjehanda arbeten, Hon beskrifves från denna tid såsom glad till lynnet och det märktes icke hos henne något karaktersdrag, som kunde föranleda den tanken att hon skulle vara i stånd att begå en så gräslig ogerning, som nu skett. — Från Lill-Sved flyttade föräldrarne till Hornsberg, der fadren blef anställd vid sockerbruket. Vi gå nu att möjligast fullständigt iedogöra för förhöret med den unga mörderskan, 1 förbigående anmärkande, att en slöja måste kastas öfver en del partier i denna bekännelse, hvilka äro af den art, att anständigheten förbjuder deras återgifvande i tryck. Kl. omkring half 2 infördes Eklund och tilläts att taga plats på en stol, i anseende till det upprördå utseende Hon visade. : Oaktadt de förgråtna ögonen, hennes af skam, blygsel eller kanhändd samvetsqval något förvridna anletsdrag, kunde man dock se, att detta ansigte under vanliga förhållanden bort vara, om ej. vackert, så åtminstone ganska intagande, och mån skulle svårligen i dessa drag ha kubnat upptäcka en linie som talade om mordlust. Hön satt hela tiden med nedböjdt hufvud och den ena handen för avsigtet; med lågmäld, men ändå tydlig röst besvåtande de frågor, polismästaren ställde till henne Vid tillsägelse att borttaga handen och se upp, då något vittne skulle betrakta henne, åtlydde hon tillsägelsen, men återtog straxt derpå sin förra ställning. Polismästaren, hvilken tagit plats bredvid den tilltaläde, ledde förhöret i en vänlig, nästan faderlig ton: Hennes bekämelse innehöll hufvudsäkligast följande: : Född. år 1849 på Lidingön, hade hon vistats i hemmet hos sma föräldrar: ända till dess hon häktades. Angående brottet berättade Eklund, att hon, som någon tid gått hos ett fruntimmer, boende i n:o 70 Regeringsgatan, för att lära sig sy, då hon gick hem om aftnarne de sednaste två månaderna träffat en äldre man, som tilltålat henne och frågat etter hennes namn; sysselsättning rö. im. Han hade ålltsomoftast mött henne då hon vid 7-tiden: skulle gå hem och passerade Gamla Kungsholmsbrogatan. (Hr Montan bodde i Pielska huset vid Drottninggatan.) Han hade lofvat henne, om hon ville lyssna till hans förslag, att sörja för hendes framtid... Slutligen hade hon i början af februari gifvit vika för dessa löften, utan att hysa någon böjelse för det gamle mannen (Hvilköns narin Och bostad hon påstod sig icke känna öch Kvarefter hon ej heller frågat; i tanke att han nog sedan sjelf skulle upplysa henne härom), mot löfte om att för framtiden få föra ett oberoende lif. Hennes pretentioner på ett sådant hade in skränkt sig till att få en plats i någon handel. Han hade lofvat skaffa henne en sådan plats och upprepat detta löfte de tre första gångorna de under det inträdda förtröligare förhållandet varit tillsammans dels på Hotell Prins Oscar och dels å ett hotell i någon af gränderna mellan Vesterlånggatan och St. Nygatan (namnet. visste honej). Den fjerde gången, då hon åter fört denna sak på tal, hade han emellertid ej svarat utan helt tvär. lemnat henne, Öfver detta bemötande kände hon sig stött. Den femte gången påminte hon hönom äfven om löftet, men då hade hån helt och hållet ändrat ton och uppförande, sågt hentie att -han ej hade tid mer att gå ut om qvällarne och att Hau ej vidare ville veta af henne. Af-detta svar hade Hon blifvitemyöket uppretad och yttrat till hörom att han vore förskräckligt elak; på detta sätt skildes de åt, hvarefter hon började grubbla på hämnd. Polisimästaren. När beslöt ni att taga lif