Dagens Nyheter – 28 mars 1870, sida 2

Eklund. Jag var så ond, att jag ville göra honom allt ondt jag kunde, ty han hade ju lofvat att han skulle hjelpa mig i hela min lifstid, och han ville ej ens förhjelpa mig till en plats i handel, som han slutligen lofvat. Polismästaren. Nå, vidare? Eklund. Jo, tisdagen den 22! träffade jag honom händelsevis på Rörstrandsgatan, då jag skulle gå till Hornsberg för att helsa på der boende bekanta; jag bad då att få träffa honom dagen derpå. . Polismästaren, Och detta möte beviljade han? Eklund. Ja, efter några invändningar att genast få veta hvad jag ville honom utsatte han det sjelf till kl. 7 påföljande dag. Polismästaren. Var det i afsigt att döda honom, som ni begärde detta möte? Eklund. Ja. Polismästaren. Nå, hvär träffades ni dagen derpå? Eklund. På gamla Kungsholmsbrogatan, och derifrån gingo vi till ett hotell i Huset n:o 8 Hötorget. Jag stannade i nedre förstugan, under det han gick upp för att hyra rummet, och gick efter upp först sedan uppasserskan aflägsnat sig och sedan han med sakta röst ropat Anna! Skådeplatsen för den gräsliga scen, som skildras i det följande, är ett ljust och gladt mindre rum med två fönster utåt Hötorget, en trappa upp i nyssnämuda hus, Möbleringen liknar ungefär den i andra klassens hoteller vanliga och är anordnad på följande sätt: på långväggen till höger, från korridoren räknadt, står längst ned vid dörren en byrå af furu, Petsad i jakaranda; derefter en sk. förmakssoffa i modern fason, klädd med röd, fasonerad sehnagg; vidare i hörnetnärmast fönstret en gungstol. Detsmala väggstycket mellan fönstren : upptages af ett spegelbord af mahogny med dithörande väggspegel. Långväggen till venster upptages af en stol, en gustaviansk utdragssäng af mahogny och ett nattduksbor ? 15td tre hyllor; till venster om dörren står en -Ommöd och i hörnet är käkelugöen. Framitör ffön står ett aflångt divansbord at mahoghy mel duk. Från taket -nedhänger ei antik ljuskrona: Vid hvardera fönstret stå två stolar. 20 Sedan Eklund inkommit i rummet, hade den mördade nedsläppt rullgardinerna och stängt dörren, aftagit siha glasögon och lagt dessa på ett af borden. De voro tillsammans derinne omkring en halftimme. Irummet fanns under denna tid ingen annan belysning än från gaslågan på gatan. Polismästarem Hyvarför skulle han ropå: sAUna? å Eklund. Jo, jag hade sagt åt honom det, för jag tycker så mycket om det namnet. (Detta namn lärer af samma skäl blifvit begagnadt af hennes anhöriga i hemmet). Polismästaren. (Framtagande ett gröfre segelgårnssnöre af omkring 4 fots längd och Hällande det fråmför den tultaläde.) Känner ni igen denna snodd? Eklund (för ett ögonblick upplyftande hufvudet med ett uttryck af fasa): Ja, usch! Potismästaren, Hör på! ; : . Ni var en qvinna, ni, och han var en man; föll er ej den tavken in, att; om -ni misslyckats, det kunnat ha blifvit han som strypt er? Eklund. Om jag hade blifvit strypt i stället, så hade jag ej brytt mig omet. Polismästaren. Är nm så häftig af er? Eklund. Ja. — Polismästären. Tala nu öm hur ni bär er åt, då Di stiypte honori: Eklund, Han sade: Nu är detsista gången;vi. träffagtr sv wen evo Polismästaren. Och då? . .: Eklund. Jag tänkte då: nu skall han dö. Polismästären, Nå, hur bar du dig åt? Eklund. Han höll mig om lifvet; då tog jag med detsamma fram snöret, slog armario om hans hals, dervid hållande snöret dubbelt i händerna; trädde in dess ändar genom enci ena ändan förut slagen ögla och drog: derpå häftigt till; så att han fölly utan ätt uppgifva ett ljud: Vidare berättade Eklund att hon straxt efter mordets begående rånat liket på cn Klocka, en ring och en i ena byxfickan förvarad portmönbä, innehållande 10 rdr öch några ommnibus-poletter. Klockan var då omkritig 3,8. -Hönd vandråde södermerå omkring å gatorna i tre qvarts timmas tid, med ett oredligt begtepp om det brott Kon begått, men utan fruktan för följderha. Under sin vandring gick hon in i urmakaren Tornbergs (erg MERA 1 a Re AS a 1 SR TR ENSO NER. 17 REL Ease AR