Dagens Nyheter – 26 mars 1870, sida 2

ställning odräglig och önskat en förändring för att ernå något bättre. Så var äfven fallet hos oss 1865, och då alla förhoppningar, som man hyste med anledning häraf, icke gått i iullbordan, har detta bland mycket annat alstrat ett missnöje, som dock icke funnit utfryck i konstitutionsutskottets memorial, emedan det ej vändt sig mot regeringens handlingar, utan mera mot hvad hon uraktlåtit att göra. Bland anledningar till missnöjet är en hufvudsaklig den, att man önskat större ordning och sparsamhet i statsreglegleringen. Visserligen har regeringen gjort allt att för ögonblicket åstadkomma besparing och i vissa fall kanske till och med gått för långt deri; men hon har ej visat sig ega håg och förmåga att tänka på framtiden öch förbereda möjligheten att för dennn göra besparingar; En ännu allvarsammare anmirkning. vore dock den, att konungens rådgifvare ej. med full klarshet gjort sig reda för den förändring i konstitutionelt afseende, som uppstått med det nya statsskickets införande. Detta statsskick afser att ställa dem i: närmare såmbanid med: riksdagen, men ej på det sättet, att de endast, skulle, göra sig till verkställare af. dennas, beslut, utan att de tvärtom skulle, stödda på dess förtrpende, utarbeta och förelägga den förslag i frågor, der det kunde bebhöfvas: Regeringen borde hafva ett bestämdt program, hvilket skulle kunna: göra den enskilde riksdagsmannen benägen: att i Mindre vigtiga frågor öfvergifva sin, egen mening för att gifva ökad styrka åt en regering, hvars haändlingssätt i allmänhet han gillade: Nu hardlar hvarje regeringsledamot för sig, utan att någon gemensamhet i besluten finnes, ett förhållande, som Kan bliffa af den stöfsta fara för så väl regeringen som riksdagen. — Tal. slutade med några ord om sin egen ställning till regeringen och gjorde det derför, att man ansett att bakom Hans ord låge hågra dolde afsigter. Han förnekade detta och anmärkte, att då han bekämpat den nya riksdagsordningen, det ej kunde anses underligt, om han icke året efter dess införande kunde med förtroende möta den egering, som genomdrifvit den. Han förklarade ock, att han aldrig gjort sig skyldig fill ågon systematisk opposition; de regeringens åtgirder, som han gillat, hade han ock försvarat, likasom han uppträdt mot dem, som stridt mot hans öfvertygelse. Men hvarför han ofta uppträdt mot regeringens brist på enhet vure, att han jemte folkets frihet önskade en stark konungamakt och att han fruktat för att den sednare skulle förSvagas genom det förändrade statsskicket. H. exe. justitieministern De Geer utvecklade till en början de olika konstitutionela åsigter, som gjort sig gillande med afseende på belandlingar äf dtckargebetänkändet, idet somliga stränga grundlagstolkare hade den uppfattningen, att man icke kunde inlåta sig i diskussion om några regeringens åtgärder, så framt någon anmärkning deremot icke i behörig ordning blifvit gjord. Då det emeuertid Blitvit hiäfd att med anledning af detta memorial yttra sig om regeringens handlingar, borde det icke heller vara dennas medlemmar förmenadt att försvara sig mot hvad som nnder en sådan diskussion kunde läggas dem till last. Vore det svårt att med lag begränsa trycktriheten, så vore det ännu mycket svårare att på sådant sätt begrlinsa talfriheten. Något gagn af en sådan diskussion kunde dock ej gerna väntas, emedan man ej deraf kunde bedöma majoritetens i kammaren omdöme öfver regeringen, då memorialet endast finge läggas till handlingarne; hvad som yttras står sålunda endast för talarnes räkning. Skulle emellertid anmärkningarne derunder. gå in i-enskildheter, så vore detta icke alldeles -ridderligt, emedan regeringen ej kunde vara beredd att Då stående fot bemöta alla sådana, så framt de icke finge tagas såsom en vanlig interpellation. Aut åter beröra hennes politiska system i allmänbet vore opraktiskt, ty skulle hennes handlingar icke tala tillräckligt klart till hennes fördel, så kunde hon icke hjölpas genom en sådan diskussion. Det faller sig för öfrigt ej så lit att på förband binda sig vid ett visst bestämdt program, som lätt skulle urarta till allmänna fraser, hvilka icke gjorde heunes ställning tydligare. MantHar talat om revolutionens ändamål; men en sådan kan ock ske för att gifva statsmaskinen en jemnare gång. Då måste man likvil akt. sig för att alltför hastigt göra stora och vigtiga förändringar, emedan: man törst måste tillse huri det förändrade statsskicket arbetar. Talaren fann det orättvist, att man förebrådde regeringen ätt alltför litet taga nititiver, då how likväl på dessa tre år bland annat framlagt förslag till ny föreningsekt, till försvarsviäsendets omorganisering samt till en förändring i statsrådets sammansättning såsbm inleduing till en mera Omfattande organisation af hela förvaltningen. Det voreogk svårt för regeringen att taga initiativet ictt land, der riksdagen sjelf skyndar att i ala möjliga irågor framstila förslag. Det är nog satir, ävt här ej finnes något regeringspirti, fören orsåken dertill torde ligga isen gsjeltständighetskänsla, som är ömtålig till gin natur och ÄRnt torde komma att länge finnas qvar. Han erkände icko heller, ätt regeringen lömnat tfiksdigen i 0Visshet om sin mening i förekommnnde frågor, om hon också icke varit beredd att genast svara, då fet fallit någon än att framställa en fråga ihvilket ämne gom helst. Hr Wern ingick i en förklaring öfver hehböfligheten af det nya stutsskioket, som;enligt hans Asigt. Åstadkommit störresamband mekbklan riksda