Dagens Nyheter – 19 mars 1870, sida 2

Prosper insåg hvarom frågan var, lade sin hatt på ett bord, liksom för att visa, att han icks håde för äfsigt att fly, och gick derefter in på kontoret. Fanferlot gick likaledes, men kommissarien håde förut, obemärkt af de öfriga, fått tid att gifva honom en vink, som han besvarat. Denna vink betydde: ni ansvarar mig. för denne man. Upptäcktsbetjenten behöfde icke denna uppmaning att vara påpasslig. Hans misstanka var alltför obestämd, hans. hopp om att lyckas alltför lifligt, att det kunde falla honom in: att släppa Prosper ur sigte. Han följde derför kassören in på kontoret, satte sig nederst i rummet på n soffa, låtsade som om han sökte intaga en beqväm ställning, vände och vred på sig, gäspade: så, att käkbenen: hade kunnat gå ur led-på hönom, och tillslöt slutligen ögonen. Prosper hade tagit plats fråmför en pulpet, hvilken tillhörde en kontorist, som, nu var borta. Alla hans kolleger brunno af nyfikenhet att få veta resultatet af undersökningen, men ingen vågade fråga. Den lille Cavaillon, som förut så ifrigt tagit honom, i försvar, kunde icke längre hålla sig, utan frågade: — Nå, hur gick det? Prosper gjorde en axelryeckning och svarade; — Man vet ännu icke. Var det medvetandet att vara oskyldig, vissheten att vara .ostrafflig, eller likgiltighet för