Dagens Nyheter – 17 mars 1870, sida 2

Red. har blifvit anmodad meddela följande uppsats: Om anslaget till rikets ekonomiska karteverk, af chefen för samma verk vördsamt understäldt herrar riksdagsmäns benägna pröfning. K. m:t har i sin nådiga proposition till innevarande års riksdag om statsverkets tillstånd och behof begärt, att riksdagen måtte dels medgifva, att lönerna till de andre landtmätare-tjenster, som kunde komma att indragas, finge användas till landtmätares sysselsättande vid rikets ekonomiska karteverk, samt dels för öfrigt anvisa till detta verks bedrifvande, såsom hittills, i de mellersta och södra länen 46,000 rdr och i Norrbottens län 20,000 rdr. Blott det sednare har statsutskottet tillstyrkt. Deremot har utskottet ansett, att andre landtmätare-lönerna böra åt statsverket besparas. Och som utskottet på anförda skäl jemviäl ansett, att den af ekonomiska karteverket hittills besörjda utgifningen i tryck af häradskartor borde för statens räkning upphöra samt bekostas af de landsting, hushållningssällskap eller kommuner, som önska dylika kartor, och utskottet utaf den för karteverket nu gällande stat inhemtat, att aflöningen för 8 gravörer, 3 litografer samt kartetrycknings-kostnaden för närvarande uppgå till öfver 8,000 rdr, så har utskottet hemstiällt, att riksdaden måtte med 8,000 rdr minska karteverkets nuvarande anslag å 46,000 rdr till 38,000 rdr samt hos k. m:t i underdånighet anhålla, det utgifningen på statens bekostnad af de ekonomiska kartorna, utom dem öfver Norrbottens län, må tills vidare inställas. Enligt kungl. brefvet den 15 april 1859, genom hvilket rikets ekonomiska karteverk grundlades, skulle detta verks hufvudsakliga än damål vara att åstadkomma säker kännedom om rikets areal samt dennas olika beskaffenhet och fördelning 1 ekonomiskt afseende och för detta ändamål häradsvis upprättas ritade kartor äfvensom tabellariska beskrifningar till dessa kartor. Deras utgifning i tryck ansågs deremot år 1859 såsom en jemförelsevis mindre vigtig sak, och det är äfven oemotsägligt, både att nyssnämnde hufvudsakliga ändamål kan vinnas och jemväl alltid vinnes rörande hvarje härad, innan karta deröfrer utgifves. Fördenskull torde — derest utgifterna för karteutgifningen så betydligt öfverstiga inkomsterna af densamma, att staten icke anses hafva råd att bekosta både hufvudsaken och bisaken — den sednare böra vika för den förra samt följaktligen karteutgifningen, åtminstone på det sätt den hittills bedrifvits, upphöra. Men äfven om detta skall ske, bör likväl, enligt min tanke, karteverkets nuvarande anslag icke förminskas, utan snarare ökas, eller åtminstone den andel af anslaget, som statsutskottet funnit åtgå till karteutgifningen och beräknat till 8,000 rdr, användas till befordrande af karteverkets ofvannämnda hufvudsakliga ändamål, på det att detta må desto snarare vinnas. Sådant vore utan tvifvel af stort värde för landets jordbruksstatistik, som kanske är vigtigare än hvarje annan gren af den svenska statistiken, men dock för det närvarande minst tillförlitlig, hvarvid det måste förblifva, intilldess jordbruksstatistiken kan grundas på eller åtminstone till riktigheten kontrolleras med tillbjelp af arealuppgifter rörande åker, äng, betesmark och skog m. m. Det bör dessutom anmärkas att alla statistiska uppgifter af ett och samma slag förlora en betydlig del af sitt värde, om de icke tillkomma något så när samtidigt. Betydligt fortare, än som eljest kan ske, skulle de ifrågarande areal-uppgifterna kunna åstadkommas, om indragna andre landtmätarelöner finge, såsom k. m:t i nåder begärt, användas till landtmätares sysselsättande vid det ekonomiska karteverket. Härigenom bereddes jordbruksstatistiken en stor fördel, utan alt statens nuvarande utgijter ökades. Och en stor fördel bereddes äfven åtskilliga skickliga landtmätare, hvilka, utan eget förvållande, nu lida af arbetsbrist. Dessa två sanningar torde desto hellre förtjena att noggrannt och välvilligt behjertas, som troligen flera skickliga landtmätare, i anseende till nyssnämnda arbetsbrist, nu skulle söka och, mot läg aflöning, mottaga sysselsättning vid karteverket, hvilket alltså kunde med större kraft och för godt pris bearbetas. De af statsutskottet omnämnda 8 gravöerna och 3 litograferna äro alla yngre, gifta, föga bemedlade eller fattiga qvinnor uppfostran och stor skicklighet i det som