Dagens Nyheter – 17 mars 1870, sida 2

Herr Fauvel hade redan stigit upp från sin stol och närmat sig dörren, då Prosper höll honom tillbaka. — Edert ädelmod stjenar ill intet, herr Fauvel, sade han; emedan jag icke tagit något, kan jag icke heller gifva något tillbaka. Jag har sökt noga; sedlarne äro stulna. — Men af hvem, arme dåre, af hvem? — Vid allt hvad heligt är i verlden svär jag, att det icke är af mig. Blodet strömmade häftigt till bankiren hufvud. — Eländige! utropade han, hvad menar ni? Det skulle således vara af mig sjel? Prosper böjde hufvudet, utan att svara. — Nej, det går för långt, fortfor herr Fauvel, ur stånd att längre beherrska sig. Rättvisan skall döma mellan er och mig, herr Prosper Bertomy. Gud är mitt vittne, att jag gjort allt hvad i min förmåga stått för att rädda er. Ni får skylla er sjelf för följderna. Jag har sändt bud efter poliskommisarien och aunmodat honom komma hit; han väntar mig i mitt kabinett; skall jag Hemta honom? Med halfqväfd röst svarade Prosper: — Ja! Bankiren öppnade dörren, och efter att ha kastat ännu en blick på sin kassör, ropade han på sin betjent och sade: i — Anselme! Bed kommissarien komma hit.