Dagens Nyheter – 17 mars 1870, sida 2

Riksdags-Nyheter. Fjerde hufvudtiteln. Vid sammanträdets början företog andra kammaren val af 9 ledamöter till det tillfäl liga utskott (n:o 5), som skall behandla Kr Mankells motioner rörande försvarsverket; för utgången af detta val redogöres på annat ställe. Derefter fortsattes behandlingen af fjerde hufvudtiteln, och upptogs sammanträdet uteslutande af 13:de punkten, angående anslaget till beväringsmanskapets öfningar. Det framgick tydligt af diskussionen qvällen förut angående anslaget till armåns öfningar, att, med utgången af den frågan, en skarp strid skulle komma. att föregå beslutet i denna. Så inträffade ock. Statsutskottet hade föreslagit anslag till.endast första klassens öfning och derjemte en skrifvelse, att om k. m:t ansåg att äfven andra klassen behöfde öfvas, medel dertill skulle anvisas å bevärlngsfonden. Denna fråga erbjöd flera sidor för skärskådande: den ekonomiska, den rättsliga, den konstitutionela och den politiska. Under den långa diskussionen, som öppnades af statsrådet Abelin, blef hon ock belyst från alla sidor. Statsutskottet och dess försvarare :hade -hufvudsakligen fästat afseende vid den ekonomiska sidan och,.i-bekymmer öfver att budgeten ej ville gå ihop, framställt förslaget om ,användande af å beväringsfonden säåmlade medel. Mot denna åtgärd invändes, att beräringsfonden tillkommit genom en af konung och riksdag gemensamt stiftad civillag, som ej finge öfverträdas vare sig af den ena eller andra statsmakten. Bevärmgsfonden hade dessutom ett bestämdt angifvet ändamål: beväringsinstitutionens utveckling, och, om man höll sig till ordalydelsen af motionerna för lagen härom, endast för att incm becväringen utbilda underbefäl. Vidare vore utskottets förslag en skatte vägran, ty regeringen hade tillkännagifvit sin åsigt, att beväringsöfningarne ej utan fara kunde inställas, och då vöre hänvisningen till en fond, afsedd för andra ändamål, ingenting annat än ett försök att sätta Tegeringen i trångmål. . Hr Ribbing kallade förslaget ett :lagbrott, som man ej ville begå sjelf, utan det man ville tvinga regeringen att göra gig skyldig till; och hr Hundgren ansåg det vara vida mer än ett lagbrott, uemligen ett försök att eludera bestående lag, någonting hvartill en lagstiftande församling, som icke endast :har att stifta lagar, utan äfven att gifva ett talande exempel på vördnad för lagen, omöjligen kan göra sig skyldig, åtminstone aldrig ostraffadt. Hr A. Be gström skulle gerna vara med om att ändra denna -lag, liksom andra dagar, på grund af hvilka särskilda fonder blifvit .bildade, ty han ansåg riktigast att staten har blott en enda :kassa, men då lagen finns, ville han underkasta sig den, och shan anmärkte dessutom, att :han för sin del, i de fall der konungens och riksdagens rättigheter gynas väga jemnt, alltid ger sin röst för konungens sak, såsom repregenterande den högsta statsmakten. Här vore det ett obestridligt faktum att riksdagen förlänat k. m:t dispositionsrätten öfver en fohd, hvaröfver således :riksdagen ej hade att förfoga. Dö gån er ik. m:t önskat för andra, än de ursprung iga, ändamålen använda medel af denna fönd, hade han underställt detta represettationens bepröfvande i följd af lågar, som omgärda denna fond; nu ville dock riksdagen å sin sida gå till väga på ett helt annat sätt: genom skattevägran tvinga -k. mt. ätt frångå sin öfvertygelse. K. in:t har döck ensam rätt att bestämma öfningarne efter hvad som anses riktigast, och ej riksdagen. Hr Kolmodin visade att andra skammärens majöritet all VU TES SEE