Dagens Nyheter – 16 mars 1870, sida 1

hylla lågo flera rullar guldmynt, dem tjufvarne antingen försmått eller glömt qvar. Utan att gifva sig tid att undersöka något, tog: herr. Fauvel en stol och uppmanade sin kassör att taga plats. Denne hade nu blifvit herre öfver sig sjelf, och hans ansigte hade antagit sitt naturliga uttryck. — Har ni intet att säga mig, Prosper, nu då vi äro ensamma, började han. Kassören darrade, liksom hade denna fråga förvånat honom, och svarade: — Intet annat, än det jag redan sagt. — Hvad? Intet! . . . Ni fortfar hårdnackadt att vidhålla en löjlig historia, som ingen tror på? Det:är en galenskap. Anförtro er åt mig; det är den enda utväg: till räddning. Jag är er principal, det är sannt; men jag är också framför allt er vän, er bäste vän. Jag glömmer aldrig, att ni för femton år sedan anförtroddes mig af er far och att jag under denna tid endast haft skäl att berömma er duglighet och ärlighet. Ja, ni har varit fomton år hos mig. Jag började då att grundlägga min förmögenhet, och ni har sett byggnaden resa sig sten för sten. Och allt efter som jag blifvit rikare, har jag försökt att förbättra er ställning. Så ung ni än är, är ni dock mitt äldsta biträde. Prosper hade aldrig hört sin principal tala på ett så mildt och faderligt sätt. En djup förundran afspeglade sig i hans ansigte.