Dagens Nyheter – 3 mars 1870, sida 2

Till 0. G. 8. Aldrig har jag varit i så stort bryderi då jag ämnat skrifva bref, som nu är fallet. Men jag har på sätt och vis lofvat att, då ni tippgaf er adress, äfven låtå er Förnimina något om mig sjelf, och ett löfte är mig heligt, äfven det obetydligasto. Jag är emellertid glad öfver två ting, nemligen att dem tjenstvilliga D. N. ej skall föra mitt svar till allmänheten, och att man ej längre behöfver dragd pöstverket vid näsan. Men hvad som på det högsta bekymrar mig är, att jag skall nödgas taga en af mina kära landsmän, em smålänning, ur sina ungdomligt sköna illusioner. Då jag slår upp mitt eget minnes herbarium, finner jag nemligen en öch annan blekhad illusion, och jag har således erfarenhet af hvad det vill säga: att se ett sådant der irrbloss blända och — slockna .. : Jag ilskat dock sanningeh alltför Högt för att icke genast vilja taga er ur den fro, ni tyckes öga, att den förmenta Cajsa dolde under sin antika yta ungdom, skönhet och gracet — tyvärr sakhar hon alla dessa tjusningsmedel se Då der, ja, nu är det äntligen sagdt :. Det kostade på en smula, men jag tröstar mig dermed, att uppriktighet är en älskelig dygd, så predikade åtminstone dagligen min gamla engelska föreskrift; men det var — så längesedan! Och nu till saken! Ni trodde att min dans