Dagens Nyheter – 28 februari 1870, sida 1

RA var spegeln, de små svarta skalen voro små grytor och pannor; så kom cen fåra i sanden, det var rännstenen för diskvattnet; slutligen kom förstugan — uppradade småstenar — med en öppning, som föreställde dörr — se, huset var färdigt ;Yomnu bara Hans ville komma! — Elsa, Elsa! ropades det; det var lille Hans, som kom från Jespersens gärde. Solen sken på honom, ty han var en ljuslätt liten pys, som aldrig kröp bakom spiseln, och allra minst i dag, då han hade sina nya kläder på sig och nog tålde att se på. Den lilla flickan klappade i händerna af glädje öfver att se honom. — Gratulerar, Hans! ropade hon mot honom; i dag ska vi riktigt roa oss! Det var nemligen den lilla pysens födelsedag; i dag, den första maj, fyllde han fem år. Barnens föräldrar bodde vägg om vigg, derför voro de små alltid tillsammans, i regn och solsken, sommar och vinter. Hans var en stor odygdspåse, som man alltid måste ha ögonen på, och detta förstod Elsa. Hennes mor klappade henne ofta på kinden, derför att hon var en vis liten flicka, som alltid aktade sig för den stygga tjäran och de hala stenarna nere vid stranden. Denna motsats mellan barnen: hans sprittande liflighet och hennes fridsälla, trygga visen, var dock ingalunda till skada för förhållandet mellan dem; tvärtom, det rådde mellan dem en sämja och en harmoni, som aldrig stördes, och hur skulle det väl kunnat vara annorlunda? Hon tänkte ju icke på annat än att göra honom till viljös, och hon satte alltid, då -det lät sig göra, hans önskningar framför sina: hon var from och tålmodig som ett lam, då han blef häftig och