Dagens Nyheter – 25 februari 1870, sida 1

-—-—-— TVO -— utsläppas tir fängelset, En gång frågade Johanna liksom i förbigående: — Hvad tänker du då företaga dig, Wilhelm? Han syntes föret villrådig, men derefter svarade han i bestämd ton: — Jag reser till Amerika. — Och hvad skall det då bli af mig? frågade Johanna med ett sorgligt tonfall. Han blef åter förlägen. -Den tanken hade aldrig fallit honom in, att hon ännu kunde anse sig bunden vid hohom, sedan han iverldens ögon så djupt Vanärat sig. — Du har ju din gamle fader, Johanna... Hon fattade hans hand, såg honom trohjertadt in i ögonen och sade: — Men du kan ju oekså stanna hos honom, Wilhelm ; mig kan han ej undvåra, och-jag — hennes röst sjönk ned till en sakta hviskning — kan icke undvara dig! Icke sannt, du stannar hos oss? Du har inte helt och hållet glömt bänken under syrenbuskarna? ... Det förekom Wilhelm i detta ögonblick, medan hans blickar hvilade på den behagfulla, uppoffrande unga qvinnan, som om den trånga kammaren blef förvandlad till en doftande trädgård; ett slott med blanka tinnar och torn reste sig för hans blickar, och fåglarna sjöngo, såsom. han endast hört dem sjunga i sitia ljusa barndomsdagar — men åter sjönk den magiska synen tillsamman, och den nakna verkligheten sträckte sina armar mot honom.