Dagens Nyheter – 25 februari 1870, sida 1

-— 132 — trots, som hade lagt sig omkring Wilhelms hjerta, så att hon med hvarje besök hängaf sig allt lifligare åt den föreställningen, att han var på väg att blifva en bättre menniska och klart insåg hvad han förbrutit och hvad han hade att godtgöra. Det inträdde en tid, då hvarje hennes ord lätt fann vägen till hans hjerta och slog ned der, som dufvan med olivbladet, bärande budskap om ett land, som var i närleten. Men så kom hennes strid utifrån. — Verldens fördomar äro murar, för hvilkas öfverstigande det erfordras höga stegar, och i dessa dagar, som nu ligga fjerran borta, syntes de lyfta sig öfver de kalla skyarna. Detta skulle ock den stackars Johanna ofta få erfara . . Der stod först och främst den gamle repslagaren. Hvad hade icke Johanna att öfvervinna, innan hon fick honom att gå in på sin plan, att Wilhelm skälle upptagas som barn i huset och der få sysselsättning — att den. gamle skulle visa brottslingen ett förtroende, som om intet brott Vore begånget! Men slutligen vann dock dottrens och fadrens kärlek till hvarandra seger öfver alla betänkligheter.— Rosorna började åter komma fram på Johannas kinder. Välan, barn! Du får väl då ha din vilja fram och jag får — en kyss! Och dermed var saken klar. Nu närmade sig den tid, då Wilhelm skulle