Dagens Nyheter – 24 februari 1870, sida 1

— 124 — aldrig nog med penningar till sina galna upptåg, fastän borgmästaren redan satt sig djupt i skuld för honom . .. Detta var underrättelsen om Wilhelm! Vi gå förbi ett långt, sorgligt år. Det var åter soliga sommardagar, och allt syntes oförändradt i den lilla staden: slottet tronade öfver bokskogen, svanorna speglade sig i sjön, och repslagarens lilla, hvitrappade hus med de i mörka färger målade fönsterfoderna, med guldregnet och syrenerna öfver planket, låg på sitt gamla ställe och syntes alldeles detsamma som förr: som ett hem för glada och förnöjsamma menniskor. Ack, det var dock icke så! Johanna liknade icke mer någon leende rosenknopp, det glada skrattet klingade icke mer från hennes läppar och hennes ögon hade förlorat sin glans. Huru tungt hade icke detta år varit! Hur mången tung börda hade icke blifvit kastad på honom, vid hvilken hennes hjerta fasthängde med en kärlek, som vuxit i styrka, ju mera föremålet för den hade förlorat i alla andra menniskors ynnest och goda omdöme. I staden hade dock åtskilliga förändringar inträffat under året. Borgmästaren hade aflidit genom ett slaganfall — af sorg öfver sonens brott, tredde folket, och hans enka hade rest långt bort, sannolikt till en slägtinge i Norge: — Här skulle de åtminstone icke ha fröjden att se henne förödmjukad4, hade hon sagt. Så småningom hade allt tal