Dagens Nyheter – 23 februari 1870, sida 2

kunde väntas hem efter slutadt dagsverke, Nu skulle de således säga farväl till hvarandra, men hyad var det som uppehöll dem? Och hvart hade leendet tagit vägen? — Nu skall jag ej få se dig på så lång, lång tid, Wilhelm, sade hon sakta och såg på honom med tårdränkta blickar: — Men ofta .skall du tänka på mig, icke sannt, Johanna? Hvarje afton vid denna tid skall du säga till dig sjelf: tNu ville han nog vara här!4 Jag kommer att längta mycket efter dig, Johanna! — Du anar ej hur glad du gör mig med dessa ord, Wilhelm, svarade Johanna. Jag har alltid haft en så underlig ängslan för det stora Köpenhamn, jag har alltid tänkt, att man i all dess tummel och herrlighet ej hade tid att minnas något annat än sig sjelf . . . Nu vet jag dock, att det. snart: är åtminstone en derinne, som äfven skall tänka på en annan, Det låg ett så fromt och rörande uttryck i hennes stämma, liksom i den blick, hvarmed hon betraktade honom, att han ovilkorligt måste slå ned sina blickar till jorden, liksom hade han en obehaglig förkänsla-af att han ej skulle komma att förtjena denna innerliga hängifvenhet. — Du är just en liten toka, sade han, men jag måste tidigt upp i morgon, hvarför jag nu går hem. Lef väl och. gläd dig åt återseendet! En kyss — och han var borta.