Dagens Nyheter – 23 februari 1870, sida 1

FR ALU aftonen, när hon hörde vagnshjulen rulla med dån öfver bron, då tyckte, hon-att hjertat ville brista, men det slog ändå, slog med häftiga slag, utan att spränga sitt fängelse. Och baron Ottos fästmö log mot sin äl: skare, då han med fingret visade henne sitt hem, hvars stolta gaflar höjde sig ur lunder och parker af lummiga träd, prunkande med höstens granna färger. Hon visste ej att nära intill henne vakade en dödande smärta utan tårar, men härjande och förödande som elden, förtärande och förbrännande det arma, häftiga hjerta, som älskat och offråt allt för den idol, som, ehuru splittrad, lefde qvar i sin gamla helgedom. Då baron Otto reste förbi Sven Ersons hus, der det låg bland sina inbergade fält och inhöstade trädgårdar, vände han sig bort och började hvissla en operamelodi. Nästa afton var mulen, regnig och grå. Herr skapsbyggningen skimrade af ljus, och musik ljöd från den stora salen, hvars glasdörrar blifvit öppnade för den massa af folk, hvilken fröjdade sig åt att betrakta den muntra dansen. Då skymningen bredt sitt flor öfver landa och haf, stod Anna upp och hennes läppar hviskade med bittert med: — Jag vill se henne! Några ögonblick derefter ilade ho i en stor sjal, mot den festliga bon blandade sig i hopen. DÅ HOPPET HÅR SLOCKNAT. n; insvept ingen och 10.