Dagens Nyheter – 21 februari 1870, sida 2

nen från hustrun, broder från syster, fästman från fästmö, en gång om året ger det täcka könet någon ersättning genom hvad de unga bland detsamma mest älskar: den yrande dansen! : x : 4 Dramatiska teatern har funnit en liten skatt i SCKusinernal, en dramatisk teckning i 2 akter, som i lördags första gången sågs. Om man läser programmet innan ridåen går upp, faller man i fruktan att ej lyckas hålla reda på relationerna mellan styckets personer: brukspatron Bredman och hans fru, deras dotterdotter Cecilia, deras sonhustru presidentskan Burman samt hennes dotter och hennes båda söner, den ene häradshöfding, den andre löjtnant — kusin till Cecilia. Men när degamla och de -unga blifvit presenterade, för publiken, befinnas hvardera af så. utpräglad och skiljaktig karakter, och de stå så lefvande fram, att man icke glömmer hvilken hvar och en af dem är eller i hvad relation de stå till hvarandra. Familjen är delad i. två läger. . Det goda representeras här liksom Gudskelof på den stora verldsteatern, af flertalet; det onda af presidentskan oeh hennes fagra dotter, personifikationer. af tomhet, fäfänga, egennytta. och koketteri. Cecilia (fröken Lindqvist) är en ros i skogen — vi mena icke att. den be gåfvade skådespelerskan ger ess: en rekapitulation af af sin debutroll, utan att författaren (eller författarinnan?) tecknat en älsklig. flicka, uppvuxen. lik. en: björktelning i skogen, utan den gammalfranska parkstilens klippning och ans, men i en atmosfer af godhet och renhet, som måste göra henne nästan fientlig mot konyenansens falskheter— således mot mostern-presidentskan ;och hennes dotter Agda, hvilka kommit ut på bruket, för. att der tillbringa en del af sommaren och för att betrygga sig om en portion af arfvet efter brukspatronen, när:han en gång dör. Löjtnant Harald (Hartman), barnslig, som -om han icke ens gått ut från Carlberg, blir kär i Cecilia och friar, men får korgen; han bär den med den lätthet, som höfves en ung man, hvilken flammat tolf gånger förr. Hans. broder häradshöfdingen (rFedriksson) förälskar sig i Cecilia — och hur han besegrar hennes i början visade trotsighet, det hänvisa vi dem af våra läsare som bo i Stockholm att sjelfve på ort och ställe taga kännedom af. De skola kanhända icke tro, att det är möjligt att lyckas vinna sitt ändamål medelst det sätt, hr Fredriksson .använder,., men han måste lyckas, ty så har författaren sagt. Det är den svaga sidan i stycket, att denne häradshöfding, som talar mycket om sin kraft, öfvervinner både Cecilia och sin egen mor, när hon ej gillar hans trolofning, utan att det göres klart för åskådaren hvaruti hans allt betvingande kraft ligger. En annan svag. sida är att det öfverhufvud talas. nog mycket, eller, rättare hålles nog mycket tal i stycket; men då det talas så väl lyssnar man gerna, äfven när man inser att dramats lagar äro, öfverträdda. En lycklig omvexling af skämt och allvar gör, stycket i hög grad underhållande, och oaktadt slutscenerna voro något längre än behöfligt, genljöd salongen af bifallsyttringar vid ridåeng fall. Man ropade in författaren; hr Fredriksson annoncerade att han ännu är okänd. Nästa gång ridåen gick.upp, skedde det för att visa den mer och mer förvånade publiken en farce, som utan tvifvel skulle bäfvit sedd med större belåtenhet på ett sådant ställe, derifrån de rymt, hvilka, fastän osynliga, voro hufvudpersonerna i intrigen, än på dramatiska teatern, och hvilken troligen skulle ha blifvit uthvisslad, derest icke sympatierna för två af de exeqverande, konstnärsparet Almlöf, hade räddat direktionen från en sådan dekonfityr. Ladugårdslandsteatern gaf i lördags afton för första gången en ny pjes, kallad: De fattige i Paris, fotografibilder ur verkligheten i 7 taflor, af Edouard Brisebarre och Eugdne Nus. Pjesen är en af dessa arbeten för seenen. i hvilka en oenomförd hand