Dagens Nyheter – 21 februari 1870, sida 2

i snaran och ej mer Kan komma ut på hederligt sätt, kan jag tro. Hör på du, Anna, jag har något att säga. dig jag, och det kan jag så godt göra först som sist. Annas far,-den rike. Sven Erson satte sig på en sten och, spände stadigt sina, skarpa grå ögon på sin dotter, sin. ögonsten, enda barnet till den välmående riksdagsmannen. Annas blick blef ett enda ögonblick förvirrad, men snart höjde hon frågande. sina yackra ögon mot fadren, Detta meddelande far och dotter emellan hade hon länge väntat och. likväl syntes hon nu öfyerraskad, men snart hade hon åter hemtat mod och. med händerna korslagda öfver det höga bröstet, blickade hon på fadren med en säker blick, full af bestämdhet och stolthet. — Tala I far, sade hon, jag kan väl gissa hvad I har att säga! — Det veto Gud, Anna! Visste du förut hvad som låg mig på hjertat, så hade jag väl ej behöft föra det till tals. — Hvarför ej förr? Ser I, det kan vara så godt det att vi ha saken redig oss emellan; det tycker jag bäst om det. — Du var bara barnet då din mor gick bort, Anna! började riksdagsmannen med lugn ton, i det han hastigt for med handen öfver den höga, fårade pannan med de gråa, buskiga ögonbrynen. Jag tänkte mycket på att skickadig. till din faster, men syster min har haft ett sträft lynne i alla fider och jag