Dagens Nyheter – 21 februari 1870, sida 1

i PER OVE Hennes smärta lif så smidigt och vekt hade aldrig blifvit inklämdt i den trånga korsetten och var dock så herrligt formadt, att män skulle tyckt det värdigare att bära siden och sammet, än det enkla yllelif som nu emslöt det och lemnade synliga kragen och ärmarne af ett det hvitaste linte, Väl var den Vaäckra halsen ej så hvit som liljan, men det passade också bättre att se den bronserad åf solens eldkyssar, ty den unga flickan håde ögon djupa och svarta som den mörkaste natt, men stundom så stjernklara, så milda och tindrande, att man liksom värmdes deraf. Det var som hade nu någon enda tanke upptagit henne, ty icke tänkte hon på stenarna, som hon utkastade och som. gjorde stora cirklar i den lugna sjön, ty detta verkställdes med den enformighet, som bevisar att själen aflägsnat sig långt från det ställe, der kroppen befinner sig. — Anna! Huru är det barn? ropade en fast, manlig stämma bakom henne och flickan vände sig hastigt om mot den kommande, en äldre, kraftfull man, med stränga bestämda drag. — Hvad sitter du här och tittar efter? frågade han, Jag sökte dig hemma, men de sade att du var här. Hvad gör du här? — Hvad jag gör ... . Ack,;far, jag -vet ej ... . Jag vill hörå necken spela ... . — Åh prat, barn, du sitter väl här och lyssnar till locktonen till dess du är insnärjd