Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 2

ting mot den, jag stundom kan känna, då jag en tid i vederbörlig orduing har lefvat med i sällskapslifvet i Köpenhamn, gått i svarta kläder från morgon fill qväll och dag ut och dag in fogat mig efter de gifna, noga afpassade formerna. Då längtar jag till det vilda i Afrikas skogar; då längtar jag efter båcchantinnornå i Closerie de Tilas, och då längtar jag efter vagabonderna i det fria Amerika. Ty vagabondlifvet, det är just mitt element, jag har zigenarblod i mina ådror, och jag trifs icke då jag icke får lefva fri och obunden som etta folk. — Ja, men ni är ännu ung, detta begär efter frihet och ett kringflackande Tif skall dö bort, då ni af egen böjelse binder er med band, som ni hvarken kan eller vill bryta. — Jag är snart trettio år; jag ser icke längre lifvet med ynglingens blick, som icke är klar och mogen. Som jag nu ser det, skall jag också se det, hur gammal jag än blifver. Sjelf skall jag aldrig pålägga mig band; ty jag vet, att de skulle förstöra min lycka, och utan att den har medvind, kan jag icke lefva. I den öfvertygelsens värma; med hvilken han sade detta, i hans tro på dess sanning och på det hela taget i hans fria och öppna väsen : låg något som tilltalade mig. Genom hela det följande samtalet fick jag dessutom ett klart bevis på, att hän var vn man med mer än vanlig begåfning, och det var mig der