Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 1

uppsats, hvari erinrag om den ringa nytta preussiska kavalleriet gjorde under 1866 års krig, då Main-armen segrade, nästan uteslutande genom sitt infanteri. Derför påpekas, med stöd af det faktum att tändnålsgevärens spetskulor genomtränga hvarje pansar, att kyrassier-regementena må indragas, särdeles som deras både manskap och hästar kunna finna en mycket bättre användning. I samma artikel förordas upprättandet af åtta stående läger samt de festa fästningars öfvergifvande och raserande, så att blott Spandau, Posen, Erfurt, Colberg och Ehrenbreitstein må fortfarande ega bestånd. För trakten mellan Saar och Mosel tillstyrkes ett förskansadt läger, som erbjuder tillräckligt utrymme för 2 å 3 hundratusen man. Författaren påpekar, hurusom Napoleon blef besegrad, fastän Elbeoch Oderfästningarne befunno sig i hans våld, ja, han antyder till och med att detta nederlag måhända aldrig skulle ha inträffat, om den store härföraren i rättan tid hade förenat fästningarnes besättningar med sin hufvudarmå. Preussarne gingo mellan Torgau och Wittenberg öfver Elben och förberedde härigenom den afgörande segern vid Leipzig. Äfvenledes marscherade de allierade 1814 och 1815 mot Paris, utan att på minsta vis låta sig uppehållas af fästningarne. År 1866 lemnade preussarne Königsstein, Theresienstadt, Josephstadt, Königgrätz och till och med det förskansade lägret vid Olmitz i fiendernas händer, utan att fördröja sitt segertåg tlll Wien. Författaren slutar med att synnerligen framhålla angelägenheten af att indraga anslagen till underhållskostnader för åtskilliga fästningar.