Dagens Nyheter – 17 februari 1870, sida 1

bar himmel, kring ett flammande bål; då morgonsolen gick upp, skulle vi beundra utsigten, derefter aflägga ett kort besök på sätern för att förfriska oss och sedan med hvar sin vägvisare gå öfver fjällen, jag till Drammen, han öfver Romerike om Hadeland till Gjövik. Tyri-fjorden låg lugn, spegelblank ech solbelyst, då vi anträdde vandringen. Det var en midsommardag, men icke het och qvalmig, som den kan vara derhemma ; luften var klar och ren, svalka spred sig från de stora, mörka granskogarna, som beklädde fjällets fot, svärmar af fåglar qvittrade i buskarna och blommorna i skogen doftade friskt och ymnigt. Min reskamrat och jag redo långsamt vid hvarandras sida uppför fjällstigen. — Är det väl möjligt att tänka sig en herrligare tillvaro än denna! sade han. Fri från alla band, lätt såsom fågeln, som sträcker fram öfver bergstopparna; utan den ringaste tanke på hvardagslifvets små bekymmer och utan att på ringaste sätt tryckas af dess eviga småförtreter, befinner man gig ute i den stora, intagande naturen; styrkt af dess friskhet, vederqvickt af dess skönhet, uppfylld af intryck, det ena mäktigare än det andra, drager man oupphörligt åstad till nya trakter, nya menniskor och nya förhållanden. Lika lätt som man kommer, går man igen, ingenting binder, ingenting håller tillbaka, Alltid är man fri och frank, alltid lefnadsglad och vid godt lynne. Man har verlden liggande