Dagens Nyheter – 16 februari 1870, sida 2

(1 — åter med mycken ifyver började bläddringen i lexikonet. ct — Hästar! skrek han högst förnöjd. — Jau, såna kan du få, nickade bonden, och engelsmannen steg; in. Under det att hästarne spändes för, gaf sig vår engelsman i fart med att äta-knäckebröd och de löskokta ägg, som under den sednaste månaden hade utgjort hans stående kost till morgon, middag och qväll. Jag styrde deremot min kosa till Tyri-fjordens stolta stränder. Få norska bergstrakter ha slagit så mycket an på mig som dessa. De höga, med grenar beklälda fjällarne, de leende, i sommarens fulla fägring stående alp-landskapen : vid sjöns strand och de hvita, snöbeklädda berg, hvilka begränsa synkretsen, bildade tillsammans en rikedom af vexlande partier, bland hvilka det ena öfverträffade det andra, än i täck och harmonisk, än i vild och storartad skönhet. I synnerhet måste jag dock skänka min beundran åt dessa landskap, då solen började dallra, och då hennes sista strålar förgyllde snöfjällen, under det att sjö och dal och klippor tycktes smälta tillsammans i ett enda stort purpurhaf. Jag kunde då sitta flera timmar i en liten båt på sjön, låta årorna hvila och under det af intet afbrutna lugnet och tystnaden, som var rådande rundt omkring mig, ostörd hängifya mig åt naturens mäktiga intryck.