Dagens Nyheter – 15 februari 1870, sida 1

— B7 — kärlek för längesedan åt en annan — och han är fattig. Intet ljud störde hennes :snyftningar, inga böner, ingen fråga. Men när hon åter blifvit lugn och satt tyst och orörlig, kom han fram till henne och knäböjde vid hennes stol. — Jag ville lefva för att älska dig, sade han nästan med sin vanliga, lugna röst, låt mig nu lefva för att tjena dig. Lucia, haf förtroende för mig. Berätta mig allt! Hon gaf honom sitt förtroende, gråtande berättade hon för honom sin kärleks historia — för honom, sem älskade henne mera än sitt lif. Dagen var förbi, solen hade längesedan gått ned, när Max Rolf återkom :till sitt ensliga arbetsrum. Han gick in och stängde sin dörr. Några dagar sednare gick en ensam vandrare ut genom Florens östra port och i Max Rolfs tomma rum sopades golfven. Vv. — Nej, till det priset vill jag ej uppgöra något köp. Mitt guld är godt mynt, signor Ripardo, svårt att förvärfva och bör icke lättsinnigt förslösas. Taflorna äro vackra nog; men, vid helgonen, jag har många bättre! Jag vill betala hvad jag först sagt. — Nåväl, jag antager det, gif hit penningarne. ;. EN BERÄTTELSE FRÅN FLORENS 8.