JU — sta, den renaste kärlek skakade man — hon kände redan såret öppna sig. Nå oroligt som hon sof denna natt, hade hon aldrig sofvit förr. Men också Lars sof litet den natten. Han gick upp och ned i stugan och tänkte emellanåt sakta, ibland högt. Många voro de tankar, som stormade inom honom; men först och främst i kedjan stod dock Berte, uppblåst och stolt för det Hennes son och hans dotter höllo bröllop. Nej, något sådant kunde, skulle icke ske. Han hade en gång blifvit förödmjukad, och dermed skulle det vara nog. Med dessa tankar var det han lade sig till slut. Det sår, hans hjerta och hans egenkärlek en gång i hans ungdom erhållit, var på ett fruktansvärdt sätt upprifvet och lät honom, måhända för första gången, lemna sin Ragnhilds lycka ur sigte. Det han mest borde tänkt på, föll honom icke in: han hade den aftonen gjort en stor förlust, han hade förlorat något af Ragnhilds barnsliga kärlek, ty hon hade sett det onda hos honom och hade blifvit rädd för honom, Dag efter dag försvann, utan att Halvor hvarken fick se eller höra något från Ragnhild. Sorgen lade sig tung öfver honom, tystade hans sånger, förjagade småleendet och tårade ögat. En: afton hemköm han mycket sorgsen, ty han hade; sett doktorn komma ut från Lars, och då måste;, jus Ragnhild vara sjuk, Han satte sig borta vid spiseln,