j Nilsson ej ville efterkomma denna begäran, beHöfde hon blott vid sitt utgående kasta en behagfullt småleende blick utåt salongen samt göra en obetydlig afböjande rörelse med hufvudet för att genast tysta de lifliga bifallsyttringarne! En qvart förut hade hr Ruves, Englands förste tenor, blifvit hedrad med samma utmärkelse, men oaktadt han 4 gånger kom in och .-helsade publiken, fortsatte denna under bortåt 10 minuter att envist applådera. Slutligen kom aftonens Gygnement. Kristina Nilsson kom in i samma toalett som förut under aftonens lopp; den bestod af en ringad hvit sidenklädning samt en tunik, uppfästad i hvardera sidan med en blombukett. På hufvudet bar hon ett enkelt briljantdiadem samt hade på hvardera sidan ett par långa hängande lockar. Såsom Ophelia bar hon dessutom öfver kjorteln en guirland af blommor: Hon kom in, gick fram till midten af läktaren, sjöng några toner, tvärtystnade, tog några steg åt sidan och började så en sång och ett spel, sådant att man sällan om än någonsin sett dess make. Att beskrifva dessa toner, dessa praktfulla öfvergångar från det vilda uppretade vansinnet till det derpå följande lugna ögonblicket, eller att framställa de häftiga yttringarne af den uppsvallande känslan eller skildra de genomträngande blickarne, det gälla vansinniga skrattet eller de tjusande småleenden, med hvilka hon hän ryckte publiken, är en omöjlighet; men den som en gång sett denna scen och hört Neckens polska så sjungen glömmer den aldrig. Sedan hon hade slutat, följde en bifallsstorm, publiken applåderade samt viftade med näsdukar och hattar, och äfven kören, som ännu innehade sina platsr bakom den, på hvilken Kristina Nilsson uppträdde, applåderade och viftade med notbladen. Kristina Nilsson är af en yppig, väl pro portionerad växt, hennes ansigte är vänligt och tilldragande och hennes hållning och åtbörder antyda talangen, som känner sin öfverlägsenhet, samt vet att genom ett behagfullt och fritt väsende på ett anspråkslöst sätt fylla den plats henne är anvisad. Hon har af naturen blifvit begåfvad med allt som fordras för att både som sångerska och skådespelerska intaga första rummet. Hennes röst lär under det sista året blifvit starkare och bättre än förut, och man kan nu anse henne stående på höjden af sin artistiska bana. Konserten slutade, liksom alla dylika i England, med folksången. Publiken var den finaste som finnes i Birmingham, och toaletterna voro mycket lysande. Herrarne buro svart frack och hvit halsduk och damerna voro klädda i teaterkappor, dels hvita, dels, och förnämligast, röda; några af dessa voro kantade med hermeliner.