past, då Lars, i det han tog Ragnhilds hand för att gå, med samma småleende sade: pengarne behöfver du icke — och henne får du icke. Laga att du kan finna en hustru, som du kan föda med dina stora ord; hon är passande för dig. Halvor stod qvar, stirrande framför sig. Han hade nyss varit så lycklig. Det var som om allt smålett mot honom, men nu var det mörkt och kallt omkring honom, Hans stolthet var kränkt af den gamles ord, men det var det minsta. Det var något annat, som gjorde hans hjerta beklämdt. Ragnhild, häns väna Ragnhild, som han hade så kär, så kär — HKvilket han aldrig förut känt så tydligt som nu — henne tog man från honom i samma ögonblick hon var blifven hans. Det var just det, som gjorde honom så beklämd om hjertat. Men så tänkte han på att Ragnhild nyss sagt att hon höll utaf honom, och då var det ju icke så farligt. Han blef nästan munter igen vid denna tanke, och i det han började gå utför fjället, skrattade han högt och jublade: — Hon har ju sagt att hon håller af mig. Tysta gingo Ragnhild och hennes fader hemåt. Aldrig förr hade det händt att de gått tillsammans, utan att de ju haft ett eller annat att tala om, men i afton var det icke så. Lars var mörk och sluten och såg blott rätt framför sig. Ragnhild såg ut som hon yille gråta, men icke vågade; hon gick tungt och