IL — långsamt. Hon hade förut aldrigHvarit rädd för sin far, men nu var hon det. Också hon hade sett det bittra, man kunde hästan säga onda smålcende; som flera gånger hade förskräckt Halvor. — Gå och lägg dig, sade Lars, då de voro hömköomna, jag ser du är trött: Och ni först såg Han på henne, och då han. såg hurubedröfvad, huru förskrämd Bon var, huru den ena tåren tillräde ned efter den andra; då vekniade Han och strök med handen sakta och smekandehennes kind. Kärleksfullt; som Han brukade tala med hexne; sade Han: -— Nånå, var nuv icke Bedröfvad. Dötär ju icke farligt. Du glömmer Honom säkert snart, och nog skola vi finna en andan man åt dig, — om du icke hellre vill stanna hemma Hos din gamle fäder? Nu brast tåreströmmen lös. Så hade: den gamle aldrig sett henne gråta, och det skar Honom i hjertat. Vänligt, mera Kar in Icdde han henne till en bänk; som stod utanför fönstret. Och medan Bon gret ut, hvilande gig mot hans fadershjerta, förekom det honom som om han kände gin egen kärlek, dem kKärlek, som hav en gång i sin ungdom hade känt, ånyo uppläga. Han kände samma vekhet, samma godhet genomtränga sitt sinne, som då Hans unga kärlek blomstrade i hans hjerta. Många minnen från den tiden framstodo för hans fantasi, medan hån satt, stödjande pitt barn,