honom. Och under;allt detta hårdnade hans hjerta ånyo, och det onda småleendet återkom. — Ragnhild hade emellertid blifvitlugnare. Fadrens ömhet hade gjort hennes hjerta godt, gråten stannade, och hon tänkte ätt fadren vredgats, endast derför att allt hade skett honom ovetande. Denna tanke vann allt mera insteg hos henne, hon började se allting ljusare och småningom fick blott den tanken rum; att Hon i morgon skulle kunna berätta Halvor att allt var godt och väl. Drifven af denna tanke lade hon sina armar om fadrens hals och frågade med enkärleksfull, halft bedjande, Kalft förebrående ton: — Hvarför vredgades du så på Halvor? Ett småleende krusade Lars läppar, hans ögon lyste, men Ragnhild kände som en svärdsudd i sitt hjerta, ty det var samma: bittra småleende ; det var det, hvari hans försmådda ungdomskärlek, hans sårade fåfänga hade dolt all sin smärta och allt sitt agg. Han reste sig upp och sade med djup ton: — Du måste glömma honom! — Glömehonom! Han skall icke ega dig, — Gå och lägg dig, gå nu! Och Ragnhild sprang upp rädd och skrämd. Nå många sorger tyckte hon aldrig förr hade tyngt på heme. Hittills hade lifvet i all sin enkelhet glidit förbi hehne som ex nild vårvind. Ingen storm hade vidrört henne, nen nu hotade den plötsligt att gripa henne med desto störro kraft, Mennes kärlek, den för