Dagens Nyheter – 4 februari 1870, sida 2

br ST en hviskade med ett vemodigt, men ändå lycksaligt leende: — Allt är försonadt, allt är glömdt. Han älskar mig, jag är lyckligare än någonsin. — Nå, Agda, ropade Alfhild, skall du icke omfamna pappa? Halfdan stod upprätt. framför Agda, som: med en allvarlig blick betraktade honom, utan att säga ett ord eller göra en rörelse. Hon misstrodde denne man, som så djupt hade förnärmat henne. — Kan du icke tillgifva hvad hon förlåtit? frågade han. — Gör min mor, lycklig, kom henne att glömma hvad hon lidit, och jag skall hålla af dig, som om du voro min far. Agda lade sin hand i hans. — Yrseln är försvunnen, och kärleken. till min hustru står ensam qvar, svarade: Halfdans Ottilia. skall aldrig få skäl ångra, att hon åter anförtrott sitt öde i mina händer. Halfdan höll ord. Som en man bekämpade han den känsla, som ännu höll hans hjerta fästadt vid Agda. Han gjorde allt hvad en -menniska kan för att försona hvad hon brutit. Med en god och öfverseende engels tålamod bistod Ottilia honom i striden, och till lön derför hade hon den trösten: att se, det hon för hvarje dag blef honom oumbärligare. Den första oktober firades på Stjernvik Agdas och Justus bröllop. : Halfdan förde-sin.styfs