Dagens Nyheter – 4 februari 1870, sida 1

åter ned på. stolen, betäckande ansigtet med händerna. — Halfdan! stammade de färglösa läpparne. Ett: par starka armar omslöto henne, och en darrande stämma hviskade: — Ottilia, tillgif den brottslige, jag skall åter gå bort och aldrig mer. plåga dig med min åsyn, men skänk mig först din förlåtelse; jag uthärdar ej tanken, att du för min tygellösa. böjelse skall förbanna den stund, då jag med halft våld fjettrade dig vid mig. Jag ärfridlös i mitt eget hjerta, sedan den dag; då-jag bragte sorg öfver ditt hufvud. O, du min. milda, tåliga och undergifna maka, tala till: mig, säg. att du skänker den felande ditt öfverseende. Ottilias svar bestod uti att slå armarna om hans: hals och trycka det älskade hufvudet till sitt hjerta. — Allt kan jag bära, blott icke att lefva skild från dig, sade hon. För första gången sedan de blefvo förenade förstodo:dessa två hvarandra. Med hufvudet hvilande mot hans bröst, lyssnade Ottilia till bekännelsen om hans missbelåtenhet med hennes kärlek, hans svartsjuka på hennes barn, hans ledsnad vid hennes medgörlighet, hans passion för affärslifvet och slutligen hans böjelse för Agda och hans raseri vid tanken på att-hon älskade -Justus, att -enannan man skulle få ega den qgvinna han tillbad, huru