Dagens Nyheter – 3 februari 1870, sida 2

en för oss i hög grad maktpåliggande angelägenhet. Vid den riksdag, uti hvars förhandlingar ni, hr grefve, om några dagar går att deltaga,, förekomma nemligen till afgörande två förslag till ändringar uti Sveriges rikes grundlagar, på hvilka förslags öde det beror, huruvida. de mosalska trosbekännarne i Sverige under den närmaste framtiden skola kunna känna sig fullt lyckliga i medborgerligt afseende. Medelst det ena af dessa förslag åsyftas att, med ändring i 28 regeringsformens nuvarande bestämmelser, utan andra undantag än dels statsrådsembeten, dels ecklesiastika tjenster och dels: lärarebefattningar, hvarmed är förenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, lemna tillträde till alla embeten och tjenster åt bekinnare af kristen troslära äfvensom af den mosaiska, dock med den begränsning, att icke någon, som ej tillhör statskyrkan, må såsom domare eller innehafvare af annan tjenst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård, religionsundervisning eller befordringar inom nämnda kyrka. Det andra förslaget åter afser upphäfvande af den i 26 riksdagsordningen förekommande bestämmelse, att riksdagsmannabefattning endast må utöfvas af svenska medborgare, som bekänna sig till kristen protestantisk lära. Hvad detta sednare förslag beträffar, så hysa vi i afseende å en gynsam utgång deraf inga tvitvelsmål. Under de tre år, som förflutit sedan förslaget förekom till förberedande behandling, har nemligen religionsfriheten uti Spanien, Österrike och hela det Nördtyska förbundet vunnit den fullständigaste seger, hvadan det, med få undantag — bland hvilka Sverige bildar ett — icke gifves något land med representativt statsskick, uti hvilket trosbekännelsen utgör vilkor för utöfvande af representantbefattning, ett vilkor, som aldrig ens varit inskrifvet uti: brödrariket Norges mer än halfsekelgamla grundlag. Beträffande åter det förra förslaget, är förhållandet annorlunda. Då detsamma vid 1867 års riksdag hos kamrarne behandlades, fräömställdeös deremot utur såväl materiel som: formel! Synpunkt invändningar, hvilka nu, då afgörandets stund nalkas, äro egnade att ingifva farhågor, att bifall till förslaget kunde uteblifva. Det är ingalunda vår afsigt att här inlåta oss uti något försök till vederläggning af dessa invändningar, lika litet som vi med vår uppvaktning hos eder, hr grefve, åsyftat att utverka oss edert löfte om bifall till förslaget med den röst, ni eger att afgifva. Den huimanitet och de frisinnade tänkesätt, ni städse ådagalagt, äro oss en borgen derför, att denna röst i allt fall skall komma förslaget till del. Nej! Till vårt uppträdande hafva vi hemtat anledning af tvenne särskilda omständigheter, och det S å dössä ombtändigheter, som vi härmed våga utbedja , oss eder benägna uppmärksamhet. i Vid såväl 1867 års riksdag som ock föregår ende riksdagar, då fråga förekommit öm utvidgning af de mosaiska trosbekännarnes råttigheter, har den åsigt uttalats, att desså trosbekännare sjelfva icke vore intresserade. af dylika reformer, att deras uppmärksamhet oeh deras sträfvänder mest vore riktade åt materielt förvärf, samt att det fastmer syntes som utginge förslagen från personer, hvilka önskade att rubba statskyrkan8 inflytande: Oriktigheten af denna åsigt ligger visserligen i öppen dag; men då densamma upprepade gånger kunnat framställås, hafva vi ansett oss böra deremot inlägga en uttrycklig protest. Det är visserligen sannt, att de mosaiska trosbekännarne, sedan de i början af såväl konung Oscars som vår nuvarande kohungs regering ingifvit underdåniga ansökningar om aflåtande till riksdagen af propositioner om full medborgerlig och politisk likställighet med landets öfriga invånare, oaktadtsdessa aöbökningar ibke ledt till dermed åsyftade åtgärder, intagit en afraktande ställning. Härtill hafva de emellertid föranledts af den otiständighet, att riksdagarne, tid efter annan; sjelfva tagitreformfrågan om händer, men ingalunda af likgiltighet för densamma. Och bära skulle en sådan likgiltighet vara tänkbar hos svenske män, hvilka innerligt älska sitt fädernesland samt vid detsamma känna sig fästade med den santa medborgerlighetens band? Huru skulle det vara tänkbärt, att; sedan vi vid rikets universiteter, efter idkade studier, aflagt de kunskapsprof, hvilka berättiga till användande i fäderneslandets tjenst, vi icke skulle finna oss djupt kränkta uti, dessa våra medborgerliga känslor, då vi, genäst vid vårt utträdande från universitetet i det praktiska lifvet, mötas äf detta grundlägens bud: Kitintill skall du gå, men ej vidare! Och fråga vi hvaärför, så blifver Bvaret: derför, att I ej lärt eder att uppfatta de gudomliga tingen på samma sätt, som: landets öfrige invånare. Men detta svar kunna vi ej fattaj ty den religion vi bekänna är ju, i likhet med statens, kärlekens religion; de grundpelare, på hvilka den hvilar, heta: kärlek till Gud och kärlek till mennhiskor; den väg, den anvisar för. vinnande af lycksalighet, är dygdens, rättvisans och sedli ketos; de grundsatser, den förkunnar, låbgtifrån att strida mot statens ändamål; stå följaktligen ned detsämma i den idherligaste öfverensstämmelse. Vid dessa förhållanden och då vi ej kunna inse, att statens fördel kräfver vårt uteslutande från den för hvarje medbörgare i samhillet dyrbara rättighet att fritt utveckla bina intellektuela äånlag, och då dertamnma öra ftiktada ät dot offeritlion lifvat