Dagens Nyheter – 2 februari 1870, sida 2

De sista orden framhyiskades så lågt, att jag mera anade än uppfångade dem. — Tro det, afbröt Halfdan ochstötteshenne från sig. Hvad rörer det mig hvad du tror, då hon shar bedragit mig: — Ni dödar henne, stammade Agda och störtade framtill molren. Om man kunde stänka sig ett stående lik, så framställde Ottilia bilden deraf. . Hon var så blek, att hennes kinder voro hvitare än marmor, och :de-milda, blå ögonen stirrade på maznnen, liksom ljuset slocknat för dem. Då Agia störtade fram, vdk Ottilia åt :sidan med de vorder: — Bedragen, bestulen på allt hvad jag älskade; hennes ögon flammade till, då hon fästade dem på dottern; Det :är du, du mitt eget barn, som bestulit mig, under det du invaggade mig i hoppet att vara älskad. Bedragen af -dig, som ljög en allt -uppoffrande hängifvenhet, medan du lyssnade till:hangikärlek. Må Gud förlåta dig, jag kan det icke. Agda signade ned till hennes fötter. Ottilia vände sig från henne och till mannen. Den späda gestalten växte, de milda ögonen lyste af en oförklarlig eld, då hon till honom uttalade dessa ord: — Hvarför tog du -mig med våld till din hustru, då du icke hade annatän sorg, lidande och elände att bjuda på? Med hvad rätt har du under åratal förtryckt mig, ryckt mina barn från mig och invigt mig åt alla dessa