Dagens Nyheter – 2 februari 1870, sida 1

4 ny er tysta, outsägligt bittra qval: jag lidit! då du icke eng hade så mycket. som din trohet att gifva mig. Huru vågar du i denna stund stå upprätt inför den qvinna, du som maka och mor kränkt? Tror du att din rikedom kan köpa dig fri från din skuld till mig? Nej, öfver 088 . . . dömmer . . . en... rättvis ..: Gud 1ersvt Nu var det slut med den spänstighet vreden gifviti henne; hon höljde ansigtet med händörna och utropade med ett srmärtans skrik: kB — Himmelske fader, förbarma dig öfver mig, och så ilade hon ur rummet. j; Agda skyndade efter. — Jag skall aldrig upphöra att hata min mors bödel, ropade hon åt Halfdan: cOch nu farväl; min käre Anton. När jag härnäst skrifver, skall du få veta slutet på mitt hjertas roman. Din trofaste Justus. Femte brefvet. Bref från Agda till Justus. CMin älskling! Huru den tid lupit till ända, som förgått. sedan vi skildes, vet jäg icke; den har utgjort en lång kedja af bittra stunder; Det är i dag sex veckor sedan det bedröfliga uppträdet på Stjernvik egde rum och jag sista gången vexlade några ord med dig. Jag räknar icke de två besök, du gjorde på