Dagens Nyheter – 31 januari 1870, sida 2

ledning af dagens betydelse, hvarefter talaren utbragte ett lefve den femtonde Carl! som beledsagades af fanfarer och ett fyrfaldigt dånande hurrah! Derefter afsjöngs Ur svenska hjertans djup, hvarpå tåget ordnade sig på nytt och färden fortsattes öfver borggården genom östra hvalfvet till kälkbanan, der å dammen en väldig eld af tjärtunnor flammade. Sångarne afsjöngo der Kung Carl den unga hjelte, hvarefter kälkåkningen tog sin början, hvarvid facklornas egendomliga sken mot den dunkla natthimmeln . och den bländhvita snön var af öfverraskande effekt, Flera unga damer togo äfven del i åkningen och bidrogo genom sin närvaro att gifva den anspråkslösa, men vackra festen fördubblad glans. De blixtsnabbt framilande kälkarne med sina raska ungdomliga förare, svängande sina facklor, dansmusikens lifliga toner, omvexlande med en och annan munter sång, den väldiga sprakande : elden, det glada sorlet af såväl åkande som åskådande, allt bildade tillsammans en vacker, äkta nordisk tafla. Visserligen gjordes en och annan kullerbytta, stundom bleknade väl någon fager ungdomlig kind vid den svindlande farten, stundom syntes en och annan allt för yster kälke, som fått lust att ensam sväfva på färden, helt allena komma sättande, på något afstånd efterföljd af sin egare med något mindre hastighet och för tillfället görande en rätt bedröflig figur, men dylika små missöden helsades med bravorop och applåder, och om än föremålet för dessa bifallsyttringar kände sig en smula stött, så var han snart lika kry igen. Men allt, i synnerhet glädjen, har ett slut — ödet i form af den obevekliga dundrande trumman uppträdde snart, och sedan ännu ett musikstycke blifvit utfördt, anträddes färden till logementerna, der man åtskiljdes med minnet af en särdeles angenämt tillbringad stund.