Dagens Nyheter – 31 januari 1870, sida 2

och rätt öfver heden, för den brukar hon gå, sade Erik och nickade betydelsefullt. CJag följde anvisningen och fann Agda sitta på ett stenblock, som låg alldeles vid vattenbrynet. Hon hade hufvudet lutat i handen och blicken riktad på de rullande vågorna. Att jag nalkades hörde hon icke förrän jag var ctt par armlängder från henne, då hon hastigt vände på hufvudet. Hon såg sorgsen ut, men då hon fick se mig flög ctt leende och en purpursky öfver ansigtet. — Du har varit länge borta, sade hon. Jag har saknat dig mycket. Hvad jag svarade är öfverflödigt att upprepa; det var hvarken snillrikt eller aånmärkningsvärdt, det var en förälskad ung mans uttryck af glädje då han återser den qvinna han afgudar. Agdas ord liksom uppmanade mig att tala ut mina tankar och visa henne nödvändigheten af att taga ut det afgörande steget och gifva mig rätt att träda mellan henne och Halfdan. eHon åhörde mig med ett sorgset leende. Icke en enda gång afbröt hon mitt tal, utan lyssnade till alla de skäl jag framdrog. Då jag slutat, sade hon: Jag håller dig så af hjertat kär att min ömhet för dig täflar med min hängifvenhet för min mor, men om jag gifter mig, skulle han låta henne umgälda det lidande jag förorsakade honom, — Du misstager dig, afbröt jag, med ett