har velat fråga hvad jag, en f. d. underlöjtnant, hade der att göra. r CAgda helsade mig med den gamla hjertligheten, och jag bugade vördnadsfullt för min fordna regementschef. Han besvarade min bugning högst knapphändigt och bad Herman säga till att hans hästar blefvo förspända. CAgda sade icke ett ord för att öfvertala honom att stanna. En half timma derefter satt öfversten i sin vagn och for från Stjernvik. Agda och jag befunno oss allena. — Öfversten måste haft något mycket vigtigt ärende, efter han tog ut hästarna i detta väder, yttrade jag och sökte antaga en obesvärad ton. — Han hade verkligen ett ärende, svarade Agda och räckte mig en tidskrift med några vackra illustrationer. Betrakta den här taflan, tillade hön och pekade på en af dem. CJag hade icke det minsta sinne för illustrationer i detta ögonblick, men tog det oaktadt tidskriften, utan att se på den. — Säg mig, Agda, hvad ville öfversten? frågade jag. — Käre Justus, jag har icke alls kust att tillfredsställa din nyfikenhet. Agda smålog. — Han har friat! utropade jag och tillade, då hon rodnade, du kan ej förneka det — din färgskiftning förråder dig. Agda, jag besvär dig vid allt hvad heligt är, Vår uppriktig. Hennes händer slötos i mina och jag såg på