Dagens Nyheter – 27 januari 1870, sida 1

obestämd tid får bereda hr erkebiskopen det lugn eller den hvila, efter hvilka ingen undrar att han vid så hög ålder längtar. Kyrkans herrar och tjenare hafva det oskattbara privilegiet att under bibehållande af embeten och inkomster kunna få vara otjenstbara, huru länge och huru mycket som helst. Någon pensionering af dem har icke hittills kommiti fråga mer än en gång. Ett ytterligare prejudikat i det fallet, för hvilket tiden dessutom vore mycket illa vald, skulle säkerligen snart utan återvändo hafva till följd mångahanda anspråk, hvilka nog emellanåt kunde komma att blifva både brydsamma och besvärliga. I sammanhang härmed anse vi ock, att den kungliga propositionen rörande anslag till förbättrande af komministrars m. 1 aflöning kan innebära faror för framtiden. Ehuru uvder nuvarande brydsamma omständigheter tio tusen riksdaler icke torde böra betraktas med likgiltighet, fästa vi oss mindre vid gjelfra summan, än dervid, att ett sådant anslag kan innebära ett löfte, ett gifvande på hand, och hur farligt det är att inlåta sig på den vägen, derom torde vi icke behöfva erinra. Vi kunne dessu!on inse, hvarför just kyrkans a pirsolec ler upderordnade skola hafva dvt så mycket bättre, än motsvarande tjenstemän eller ämnessvenner på andra banor eller inom åtskilliga andra statens embetsverk. Att biskopar och kyrkoherdar i allmänhet och i förhållande till andre statens embetsoch tjenstemän äro väl försedda, det vet man. Det hörer icke heller till det ovanliga i vårt land, att vid två kyrkor fianas tre eller att vid en kyrka finnas två ordinarie prester, der en prest kunde vara nog. Inom ett af våra stift körer det till ordningen, att pastor har två församlingar att sköta och två kyrkor att predika uti, utan att derför vara försedd med komminister. Man fordrar allt bestämdare, att statens embetsoch tjenstemän skola göra skäl för sig; men inga torde hafva det så beqvämt som kyrkans. Den öfverklagade prestbristen skulle också tills dato vara föga kännbar, om man icke så ofta fördelade på tre, hvad ex kunde hinna med. Man har många utvägar. Man mådförst befria presten från allt göra, som icke tillhör hans egentliga kall. Må man sedan dela de pastorater, som äro för stora, och sammanslå dem, som äro för små. Vill någon församling hafva fersfprester än som behöfves, så må. den bekosta den lyxen sjelf. Vill man behörigen ordna de kyrkliga embetena och lämpligen jemka de kyrkliga lönerna, så skall man icke blott kunna rimligt och anständigt aflöna ett erforderligt antal prester, utan äfren hafva åtskilligt öfver till lättnad i bud;eten, i stället för att man nu vill beunga den med anslag till presterliga aföningar