Dagens Nyheter – 27 januari 1870, sida 1

kunde icke handla annorlunda: min mor bad, farmor bönföll och dina slägtingar, Justus, menade att det vore olyckligt för dig, om du band ditt öde vid en fattig fickas. Jag ensam var offret, och jag offrade mig gerna för eder alla, som jag älskade. — Älskade, upprepade jag och tryckte min panna mot hennes händer. Din farmor är död, du kan således endast älska hennes minne; du älskar din mor fortfarande. Är det då mig ensam du upphört att älska? Agda, jag bönfaller i denna stund, att du ger mig mera än lifvet, ett bestämdt svar på denna fråga, som jag med ödmjukt hjerta ställer till dig. Agda såg på mig och svarade med gt ljuft leende: — Jag kan ej upphöra att älskar den, som gång var mig. kär. Morman och hux eson kommo 1 nu in, och jag måste behålla för mig sjelf hvad jag erfor af lycka och sällhet. Då jag kom hem, var mitt hjerta öfverfullt; jag måste gifva Emilia förtroende deraf. Min syster såg betänksam ut, då hon åhörde mig. — Agda är en alltför öfverlägsen qvinna, att du bör förutsätta det -hon kan: för dig hysa annat än vänskap. Sitt barndomstycke har hon icke bibehållit, utan det är förvandladt till välvilja och tillgifvenhet. — Men hennes ord, att hon aldrig npphört att älska den, som en gång vår henne kär?