Dagens Nyheter – 24 januari 1870, sida 2

Am NN mig troget i sju år, innan han erhåller min hand. — Det vill med andra ord säga att a nje — Ni får komma igen om sju år, ifall ni då älskar mig. Sara såg på mig med sitt retsamma och något öfvermodiga leende. Jag såg på henne att hon .väntade ett: knäfall och böner om att hon skulle låta beveka sig. Sara var aderton år, medveten af sin fägring och bortskämd af hyllning. Hon kunde icke förutsätta något så förnärmande, som att jag friade af sårad fåfänga eller att jag uppgaf en suck af glädje, när hon gaf mig korgen. Jag satt, on stund tyst. Oädelt var det att jag kunde fröjda mig åt. Saras svar. Jag hade erbjudit. henne min hand, hon hade . försmått. den och jag egde nu, enligt Agdas ord, rättighet att draga mig. tillbaka. Efter en lång paus steg jag upp, bad om min helsning, till prostens och tog afsked. I Saras ansigte läste jag att mitt uppförande förundrade henne, att hon fann det besynnerligt, att jag så. der, hufvudstupa tog afsked, utan att med ett ord hafva talat om min sorg öfver hennes vägran. eller mina förhoppningar, att hon skulle låta beveka sig. — Ni kommer väl snart och helsar på oss? sade hon, då jag svängde mig upp i sadeln. — Icke blir det snart, svarade jag, aftog hatten och gaf hästen sporrarne. SAftonen var icke långt framskriden och