Dagens Nyheter – 20 januari 1870, sida 2

RAN — Vi få ett svårt väder, och bror Justus gjorde klokast om han stannade, säde prosten? — Är pappa rädd att löjtnanten skall smälta, inföll Sara näbbigt. I hans ställe skulle jag finna den förutsättningen förnärmande. CProsten förebrådde sin dotter att hon icke var artig och sökte öfvertala mig icke fara, förrän regnet gått öfver. Hans bemödanden voro förspillda. Saras ord hade sårat min fåfänga, jag skulle visa min nyckfylla herrskarinna att jag icke var rädd, hvarken för storm eller regn, och jag tog afsked. En skur regn och hagel utbröt och slog så häftigt mot rutorna, att man fruktade det dessa skulle blifva inslagna. — Det är alldeles omöjligt att rida härifrån förrän orkanen lagt sig, sade prostinnan, men jag lyssnade icke till henne, utan bugade mig och skyndade ut. Sara smålog. Min häst darrade och var uppskrämd, och endast med möda kom jag upp i sadeln. Prosten stod i förstugan och förklarade, att man skulle vara vanvettig för att gifva sig ut under det ovädret rasade som värst. Han bad mig åtminstone taga en regnrock, men äfven detta vägrade jag. Saras leende ansigte framskymtade mellan krukväxterna 1 salsfönstret; jag mäste visa henne att jag icke, var rädd att smilta. CÄndtligen satt jag i sadeln och bort flög Apollo. Regn och hagel piskade mig iansigtet.