Dagens Nyheter – 18 januari 1870, sida 2

vertygelsen, att rätta stunden ännu icke är inne; Derpå tog redaktören af le Reveil, hr Delescluze till orda: Medborgare, sade han, anledningen till att vi! sammankommit är högst allvarsam och högtidlig: eh af våra vänner har blifvit mördad af en medlem utaf familjen Bonaparte. Vi måste derför hämnas. Och vi skola också hämnas; men för oss är ett försåt lagdt; fienden lurar på oss. Man må icke gifva honom någon anledning till anfall. (Jo, jos) Medborgare! Vår önskan vår att föra den döde till kyrkogården Pere Lachaise; men vi göra det icke. Då vinden nu för första gången sedan 18 år tillbaka gynnar våra segel, vilja vi icke sätta vår sak på spel, denna sak som är folkets, rättvisans sak. Vi måste foga oss efter familjen Noirs önskningar. Vi måste låta liktåget gå till Neuillys fridsgård. (Nej, nej!) Medborgare! I skolen aldrig hädanefter gifva ett större bevis på måtta och patriotism. Medborgare! Till Neuilly!t Till Neuilly! Icke desto mindre ropade folkmåssan, som uppeggades af Gustave Flourens: Till Parist Först sedan Louis Noir inträffat och uppmanat de oroliga att förhålla sig stilla; dervid kallande för narrar eller hemliga polisagenter dem gom ville tillställa uppror, gaf hopen vika. De förnämsta talen på kyrkogården voro Ulric de Fonvielles och Louis Noirs. Den förstnämnde yttrade: : — Medborgare! Här invid denna graf och i närvaro af eder alla svär jäg att Vietor Noir blifvit fegt mördad af en Bonaparte! Utan skil, utan anledning, utan någon utmaning från hans sida blef han inför mina ögon kallblodigt dödrud. Må vi afvakta straffet. Om vi af den kejserliga rättvisån intet vinna, så skola vi taga vår till flyekt till folkets rättskipning. Victor Noir, min vän, min broder, du som för frihetens, republikens sak gjutit ditt blod i en furstes boning, jag skäll hämnas dig! Jag skall härönas dig! Jug skall hämbäat dig! Louis Noir sade: — Min broders stoft tillhör demokratien: Hon skall döma om hvad som göras måste. Hvad mig angår, så har jag blott detta enda ordet att säga : jag svär att hämnas honom! Millicre, Noirs kamrat i la Marseillaiset, framträdde härefter; sägande: — Måilet är rågådt, Bonaparte Kär utgjutit den sista blodsbägaren. Detta brott krätver Humnd. Alltså bämnd! Och allå ropade hämnd! Flöäreng yttråde ungefär följande ord: — Vi måste göra oss utaf med Genne Bonaparte. Den: dödes fåmilj har visserligen icke velat att liket skulle föras till Päris; men vi skola tillställa en annän dödsfest till vår hädangångre väns tira. ; Rochefort var aldfig med Vid gräfven. Såsom i Bär berättädes svimnäde Han på vägen och kunde; sedan Han åter vunnit sansen, icke bana sig väg genom folktränggeln. Ett stycke från ingången till kyfle garden — längre Khänh hän icke — steg han upp i ett åkdon och anträdde återfärdei till Paris: Då den förstå Kopen efter ceremoniens slut på Kemvägen anlände till staådsporten, lätö de der pösterade poliskonstaplärne: Roehefort öch en del af dem; som följde Konom, lugit passera. Men mot dem som kommo sist gjordes ett utfall: Flera personer särades, defaf ef sväft. Ett fruntimmer fick ett knytnäfslag, så att hor föll sahslös till märken. Några pöliskönståplar blefvö också genom stenar, som Kästades på dem, rätt illa sårade. När Rochefort oeK hans följe ankomio till triumfbågen vid Chämps Elysges, Ville man att han skulle fåra wider desamma, men det lyckades ickeö att afslita kedjorna söm spärråde ingången. Vid vändpelarer på Champs Elysåes stötte tåget plötsligen på polis, söm skyddades af ött regemente husarer. Rochefort) Hoppade genast ur vågnen. Möedbörgare! sade hån, låt mig ensam gå förut. Hän sprang fråm mot truppen. På deh öppna plåtsen mellan Tfolkhöpen och regementet stod en civil embetsman jemte en truvislågare. Första trumhvirfveln. — Min herre, yttrade Röchefoft till embetsmannen, de medborgare, som omgifva ås bör att Raspail icke, såsom förI AA 42 KR Oh Ke