Dagens Nyheter – 17 januari 1870, sida 1

höll, liksom Jag, sin hatt 1 handen, hvilket uppenbart ådagalägger att vi ej kunde hafva händerna i fickorna (nemligen färdiga att draga upp vapnen). Den som sagt motsatsen har ljugit. Paschal Groussets berättelse. Pascal Grousset, den som lät utmana prinsen, berättar följande om tilldragelsen, för så vidt han bevittnat densamma, och meddelar äfven de skäl, hvilka gåfvo anledning till den tillämnade duellen. Jag måste öfvervinna den fasa, som förlamar hela mitt väsende, för att äfven å min sida — jag, den tillfälliga orsaken till detta förskräckliga mord — berätta det lilla jag vet. Samtidigt som jag från Bartia mottog den af Pierre Napoleon Bonaparte undertecknade artikeln i sednaste numret af Avenir de Corse, (som enligt en annan uppgift, innehöll kränkande yttranden om redaktionen af en annan tidning på Corsika, till hvilken hr Grousset är korrespondent) ansåg jag mig böra fordra upprättelse med vapen i hand af hr P. Napoleon Bonaparte. 1 det-att jag dermed följde den ingifvelse, som hvarje man af heder med fullt skäl måste erfara vid en personlig eller gemensam förolämpning, tänkte jag på samna gång sätta en gräns för hr Pierre Napoleon Bonapartes utmanande hotelser och begagnade mig af det enklaste sättet att lösa frågan. Jag skref således till mina vänner Ulric de Fonvielle och Victor Noir, att de skulle begifra sig till hr Pierre Bonaparte, och något efter kl. 12 hegåfvo vi oss sorglösa, nästan glada, på väg. I Autevil träffade vi Georges Sauton, som var ute för att hyra rum. Kommer ni med oss, sade jag till honom. Ni kan hålla mig sällskap, under det att våra vänner tala med hr Pierre Napoleon Bonaparte. Så kommo vi till huset n:o 59 vid gatan dAuteuil, vagnen stannade och Ulric de Fonvielle och Victor Noir gingo in i huset. Georges. Sauton och jag väntade på resultatet af samtalet och gingo rökande och pratande på gatan midtemot Bonapartes hus. Plötsligt, knappast en fjerdedels timma derefter, sågo vi Victor: Noir komma ut genom husets dörr och falla omkull på gångbanan. Jag trodde att han hade snafvat och sprans jemte Georges Sauton fram till honom. Men Victor Noir reste sigicke mer. Två betjenter, hvilka stodo och rökte utanför dörren, rörde sig icke ur stället. I samma ögonblick kom Ulric de Foönvielle och ropade: Mord! Mord! Jag lutade mig ned öfver min stackars Victor Noir och slet upp hans väst; hans skjorta var blodig, på bröstet, öfver hjertat, vår en liten svart fläck. Ögonen voro slocknade och pulsen stannad; hans läppar voro blå och betäckta af fradga. En folkmassa samlade sig snart, och med några främmande personers hjelp buro vi vår olycklige vän till närmsta apotek. Genast efter ankomsten dit dog han. En tillkallad läkare kunde endast bekräfta hans död. Polisen, bestående af sju eller åtta konståplar, blef fullkomligt overksam, då den erfor att mördaren var en Bonaparte. Förgiäfves frågade jag efter en kommissarie, på det att ett protokoll skulle kunna uppsättas. En medborgare sade mig, att poliskommissarien var i Passy och erbjöd sig att bemta honom med min vagn. En timma förgick; vi voro inne hos liket af denne nyss så lefnadsfriske och starke unge man; utanför var folkmassan, som trängde på dörrama och knappast kunde hållas i ordning af polisen. rr Ny ST PE ga st I a sve TAR TV cr