Dagens Nyheter – 17 januari 1870, sida 1

--—-— JO lågande häftighet äro egenskaper, som icke alltid föda lugn och frid omkring sig, och hon älskar lugnet. Måhända skall hon känna sig lyckligare i din närhet än i min. Kanske blir det äfven för mig bättre att sakna allt, som gör hemmet angenämt, än att som hittils vara omgifyen deraf och ändå känna att man aldrig skall smaka den sällhet, familjelifvet skänker. Redan i afton skall Ottilia afgöra om hon vill följa med till England eller bli qvar hos sin dotter. Halfdan höll ord. Han framställde ofördröjligen förslaget till Ottilia, om hon öfver vintern skulle vilja qvarstanna hos Agda. N Öfversten trummade en storm-marsch på bordet, då han åhörde hvad Halfdan sade, och Ottilia stirrade på sin man med en blick, full af ångest. På hennes ansigte stod skrifvet att hon betraktade förslaget som en olycka. — Vill du att jag skall blifva här, då du återvänder hem? Har du verkligen mod att skicka Alfhild från dig och lefva utan oss? Tårar glänste i dessa blåa himlar, som det en gång utgjort hans sällhet att blicka in i. Åsynen af hustruns sinnesrörelse gjorde ett plågsamt intryck på Halfdan, och han skyndade derför att säga: — Det är endast. ett förslag jag gör dig, Ottilia, och jag gör det i den öfvertygelsen att du skall känna dig lyckligare här, omgifven af alla dina barn, än i England.