Dagens Nyheter – 14 januari 1870, sida 2

Utrikes-Nyheter. Den nya franska ministeren och i synnerhet dess främste man Emile Ollivier stå, såsom vi flera gånger förut antydt, ganska illa anskrifna hos det oppositionela partiet, något som väl förtjenar uppmärksammas i anseende till den franska oppositionens, trots alla storartade löften om reformer, alltmera tillväxande utbredning och inflytelse. Dess förnämsta organ, Siccle, uttalar nästan dagligen stark misstro till den nya regeringens förmåga att lyckliggöra Frankrike, och esomoftast riktas i detta blad skarpa anmärkningar mot hr Ollivier. I ett af de sednast hit anlända numren förekommer t. ex. följande något elaka bit: Hr Emile Ollivier har nyligen hållit ett tal till justitieoch undervisnings-departementets tjenstemän. Tidningen Parlement har meddelat det första referatet af detta vaekra tal. Alltsedan hr Olliviers ryktbara framställning, hvari han liknade Lamartine vid en vördnadsvärd palm, lifstidspensionen vid en gyllene halskedja och kejsaren vid schahen af Persien, har denne man icke varit fattad af en lifligare inspiration. Må man döma af följande liknelse med hvilken han inledde sitt yttrande: En resande, som tillryggalagt en lång väg och som var besluten att färdas ännu mycket längre, sökte inträde i en stuga. Han fann porten öfverdragen af ett spindelnät; detta tog han bort; men då han kom något längre in, träffade han på ett nytt spindelnät, som han äfvenledes förstörde. Sedan han emellertid blifvit detta qvitt, råkade han ut för ett tredje, ett fjerde och derefter en sådan mängd, att han till sist, afskräckt och nedslagen, vände om och föredrog att stanna ute, ett offer för det oblida vädret. — Nåväl, mina herrar, hvad jag begär, det är att ni vilja förskona mig från åsynen af spindelnät och det obehagliga bestyret att strida mot dylika hinder. Om departementets tjenstemän — vi böra märka att det nu icke är fråga om vaktmästare — ej blefvo förtjusta öfver den om så mycken smak, vittnande jemförelsen, får man tillstå att de äro kinkiga! Längre fram i talet utropade den store Emile, förande handen mot sitt hjerta: Min fasta vilja skall understödja mina principer: det är endast af arbetet och förtjensten jag ämnar göra hvars och ens befordran beroende, utan all hänsyn till rekommendationer. Jag skall känna mig lycklig, om någon bemärkt, okänd man, utan beskyd: dare ådrager mig sin uppmärksamhet genom sina talanger och sin skicklighet; honom skall jag soka framdraga, med förbigående af dem, för hvilka mäktiga förespråkare oeh ingenting annat talar. För en person, hvilken börjat med att lemna portföljen för de sköna konsterna åt sin vän Richard, gifva expeditionschefs-befattningen inom sitt departement åt vännefi Philis, broderligen tilldela herr Adolphe Ollivier platsen såsom justitieministerns expeditionssekreterare; måste det behöfvas en viss kraft, för att så der i en hast bryta med favoritsystemet. Sannerligen är han icke en stark man, den Ollivier.4